Separation

FARVÄL


Smärtsamt.

Det verkar vara mitt liv nu. Smärta.

Jag har levt med fysisk smärta sen första barnet, som nu är 12 år.
Men denna smärta...krossat familjeliv. Den tär och äter upp mig stundvis.
Min livs kärlek är borta. Vill inte ha mig.

Jag tvingar mig att jobba med smärtan med ångesten. I början försökte jag skjuta undan den. Vända ryggen till det..som fick mig att ligga gråtande i fosterställning. Men nu ger jag den en match. Jag jobbar med känslorna varje dag. Jag känner den och bär den. Det är tungt. Men vad kan jag göra?
Tålamod. Tid. Acceptera.

Jag jobbar hårt på mitt jobb nu. Jag börjar få ett bättre fokus och vilja. Jag är inte helt slut efter jobbet längre. Jag orkar mer än tidigare. Det ger mig hopp! Jag har till och med börjat göra sånt jag inte trodde jag skulle klara av utan en man.
Jag byggde för sjutton en platsbyggd hylla på en hel vägg här hemma (på mindre än en vecka). Jag använde spikpistol för första gången och en kap!

Jag har ritat upp soldäcket runt poolen själv. Fått hjälp med hur jag ska bygga, googlat, läst på och börjat helt ensam. Stod en hel helg och borra i betong för bärlinan. Tårar har runnit på min kind i blåsten, i regnet i snöväder vid poolen. Men för varje lilla moment. Ett skruvhål i taget. En skruv i taget. Går jag framåt. Får styrka. Jag kan. Jag ska klara detta. Det har fått mig att sträcka på mig.

Jag får idéer, och jag har börjat känna den där viljan som är en del av mig. Jag sätter upp mål och jag kan ta tag i saker på ett helt annat sätt än för några månader sen. Jag kommer mer och mer tillbaka.

Jag har till och med börjat läsa på om aktier och ska nu börja köpa och investera för att bygga upp ett kapital för framtiden.

När jag ser tillbaka på hösten, vintern, julen. Kan jag se mina framsteg. Jäklar vad jag klarat av ändå. Vilket mod jag hade bara några veckor efter att ha blivit lämnad.

Haft hans familj i mitt liv i 18 år, men ingen av dem hörde av sig till mig. Precis som jag inte finns. Precis som jag dött? Istället skickade in orosanmälan på mig till soc...

Gemensamma vänner som slutat eller aldrig hört av sig.
Men jag klarade det med.

Jag vågade starta det största egna projektet nånsin! Bygga en pool helt själv. Planera. Styra upp. Få hjälp. Göra mycket själv.

Jag klarade ordna jul för barnen. Dekorerade pynta huset, orkade ta bort allt. Orkade boka skidresa och åka iväg ensam med tre barn 4 dagar. Fick skit i media för att jag bloggat och skrivit att barnen var sjuka men ändå åkte till Sälen...hundratal hatmeddelanden från okända människor. Samma dag som jag fyllde år...

Jag har fick som sagt orosanmälningar av hans familj, men även av nära vänner... För att jag valde att skriva om mitt helvete här på bloggen. Mitt och barnens.
Jag fick försvara mig mot soc, men tacksamt nog såg de inte den oro som de människor som valt att göra detta mot mig.

Jag har fått höra så jävla mycket skit. Men mest stöd som tur är. Många många kvinnor med liknande upplevelser eller som nu går igenom samma. Blivit lämnade eller lämnar. Som finner inspiration och hjälp i att jag delar med mig.
Jag har fått så många som stöttar och delar med sig av liknande erfarenheter och det har hjälp mig.

Igår sa jag farväl till stugan jag varit med om att bygga och planera. Ett sommarparadis som gett mig så många fina minnen och underbara sommardagar i många år.
Det var smärtsamt. Men det känns skönt att det är avklarat. Min syster och mamma följde med som stöd och hjälp.
Jag kände tårarna bränna i ögonen under den timman vi var där, men jag lät dem inte rinna. Jag var tom men hade huvudvärk och fick sen migrän. Jag kände en hel del men ville bara ta mitt och åka därifrån.
Nu kan han inte tjata mer om det. Han fick nyckeln samma kväll.
Jag har fått mina till mitt hus.

Nu ska jag försöka att se framåt och hitta min glädje och kämpa för att poolen blir klar till sommaren och sen...ska jag ta tag i nästa projekt. Jag har flera idéer som jag vill förverkliga. Jag ska leva mitt liv. Jag ska inte detta låta detta dra ner mig mer. Jag kommer såklart falla igen och igen i denna sorg, men det ska bli alltmer sällan. Jag känner att det redan nu gör det🙏🏼

Om du som jag, går igenom nåt skit. Låt oss kämpa! Vi klarar mer än vi tror. Skriv till mig på mitt Instagram @malisnhusochhem

Jag svarar alla!

Kram

Malin






Gillar

Kommentarer