Här och nu

Farväl min älskade vän

Hej mina fina
Jag har inte varit så aktiv här sista tiden,men försöker vara det på insta i alla fall.
Jag mår ju inte så bra som ni vet, men även om min depression är bättre så kanske just detta som vi fick tvinga oss till...inte gjort saken lättare direkt...
I fredags fick vi säga adjö till vår fyrbenta familjemedlem Mojje 12 år, en tollare.
Beslutet var ett av de svåraste jag någonsin tagit,men hur vi än vred och vände på argumenten att inte göra det eller att göra det...så vann alltid det som handlade om vad som var bäst för Mojje.
Jag ville skrika till min sambo som också såklart var med i beslutet att vara egoistisk och låta han vara hos oss...bara lite till...men jag kunde inte.
De orden kom sen. När hans ögon slockna och vår bästa vän fanns inte mer.
Varför gjorde vi detta!? Skrek jag ut med sprutande tårar. Jag vill ha tillbaka honom! Vi skulle inte gjort det!
Ångesten grep tag i mig ordentligt i helgen och jag tror jag aldrig gråtit ut så under både en helg och en löprunda, som jag sen va tvungen att ta. Jag behövde bort från alla minnen och barnen som kanske inte behövde se sin mamma gråta hela tiden.
Min älskade hund. Hur mycket har du betytt egentligen! Jag kunde knappt tro det var sant. Jag höll på kvävas av sorg och rädslan av att aldrig få känna hans mjuka päls nära eller gosa med hans lilla nos. Höra hans ljud och känna hans närhet.
Ja till och med allt hår som jag i alla år beklagat mig över men alltid accepterat och på nåt vis levt med skulle jag sakna!!
Svarta kläder=snyggt men gosa med mojje i svart=ingen bra idé!;)
Finaste Mojje. Jag hoppas du mår bra i himlen och att barnens farmor tar hand om dig. Agnetha älskade dig som vi.
Jag hör dig och väntar på att du ska komma runt hörnet. Den känslan kommer nog aldrig att försvinna. Igår va jag helt säker på att det var du som suckade sån där suck som bara du kan göra när du krupit ihop som en boll och enligt min egen inbillning mår lite extra gott. En dov suck och så kanske lite smask smask från din mun.
Men när jag som alltid brukar söka upp dig med min blick för att få en lite oförklarlig lyckokänsla över att just du är vår hund, så fanns du inte där.
Mina tårar tar aldrig slut.
Det räcker att jag, som idag, kom hem och du min bästa Mojje syntes inte till, för att mitt hjärta ska vrida sig och magen gör nåt som drar igång en hemsk ångestkänsla och snart bränner tårarna bakom ögonlocken och gråten är där.
Men för varje dag går det lite lite lättare...och tur är väl det på nåt vis.
Kram
Malin

??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229