Separation , Familj, Mina barn

För vems skull gör jag det?


I början av veckan skulle barnen varit hos honom två dagar, men det blev ett dygn för ett barn och endast umgänge en kväll för två av dem. De sov sen hemma hos mig.

Jag har, som jag skrev sist, haft en tuff tid länge men de senaste tre veckorna har varit extrema. Barnen har varit hos mig nästan heltid och det blir tufft att aldrig få avlastning med barnen. Jag älskar dem över allt annat och gör allt för dem. Men så här i efterhand skulle jag nog tagit fler vabb-dagar, inte jobbat och slitit samtidigt och varit kluven och stressad över flera olika situationer med två av barnen. Ja även den tredje...de visar sin sorgeprocess på olika vis.
Såklart har jag utan tvekan hanterat och stöttat dem alla tre. Men hur jag än vrider och vänder ut och in på mig själv, plockar av min reserv hela tiden, så måste jag hitta nya vägar för att klara denna nya vardag. Det kommer såklart inte alltid vara så här tungt. Men nu är det precis det. Jag måste härda ut och göra allt för barnen.

Jag tänkte att idén (trots att det nu är mina dagar nu i helgen) att det vore bra om barnen är hos honom, eftermiddag helgerna går bättre för dem där...så jag erbjöd honom att få ta barnen idag till söndag eller måndag.
Av flera anledningar. Jag längtar efter att få vara ensam. Ta hand om mig. Få vila och stärka mig själv. Den tiden blir inte många stunder på dagen, även om jag försöker göra det när de är hemma...men

Men så känns det inte bra nu. Ingen av barnen blev direkt glada åt att jag sa att de skulle vara hos sin pappa imorgon. ”Om du behöver vara ensam mamma, så gör jag det”
Att höra denna typ av mening känns långt ifrån bra. Det känns som jag tvingar dem och speciellt ett av barnen, som jag vet helst av allt bara vill vara hemma hos mig.

Gör jag det för honom? Gör jag det för barnen? Gör jag det för mig?
Svaret är inte helt lätt att besvara.
I allt tycker jag (otroligt nog) synd om honom. Han får ju knappt se dem. Jag fattar inte hur han kan känna att detta är den rätta vägen för honom. Det enda som förklarar det är ju verkligen det som smärtar mest: för att han inte klarar att leva med mig längre. För att han slutat älska mig. För att att sen länge gått vidare.
Så mycket, att han vill utsätta barnen för detta hemska med att ha föräldrar som går isär.

Jag måste påminna mig om just detta, gång på gång, när saknaden kommer över mig. ”Malin, du är värd att leva med en man som älskar dig”

Jag är fortfarande och kommer till viss del alltid bära min egen sorg över att mina föräldrar inte höll ihop. Min mamma blev lämnad precis som jag.
Historien upprepar sig kusligt. Jag växte upp inte långt ifrån mitt hus och jag har tre barn precis som min mamma.
Att jag fått uppleva att vara skilsmässobarn har nog varit en stor anledning till min egen rädsla för detta jag nu tvingas gå igenom. Upplevelsen gjorde även att jag inte helt kunna lita på min partner..tyvärr.

Jag hör hur jag ältar. Det är inte det livet jag vill leva eller skriva om. Älta och vara ledsen. Besviken och att känna mig övergiven.
Det har varit extremt jobbigt som sagt, och nu väntas student för min systers dotter, skolavslutning i veckan som kommer och sen semester. Ännu en högtid att ta sig igenom och första sommaren med barnen utan deras pappa. Den smärtar enormt. Hur ska jag klara denna sommar?
I ett samtal igår hör jag hur han resonerar, som om barnen var ett projekt att lösa...
Hur ska jag klara de dagar eller vecka som barnen är med sin pappa i ”vår” stuga vid sjön. Den som vi byggde ihop. Den som jag kommit att älska och varit så enormt stolt över att vi lyckades göra. En underbar plats med underbar utsikt över sjön där...alla mysiga helger och sommarlov som vi varit där flera veckor...nu känns det fruktansvärt att inte få vara där denna sommar. Jag vet även att barnen inte alls ser fram emot att vara där utan mig.

Hur ska jag orka denna sommar?

Försöker peppa mig i allt..

Jag tackar mig själv och de som stöttar mig i detta med mitt poolprojekt. Jag känner hur jag för var dag sträcker på mig och blir stoltare och stoltare för varje gång jag ser barnen skratta, hoppa och dyka ner i poolen. Glädjen och hur det lockar fram deras sprallighet och lek. Jag blir så varm inombords och tackar mig själv för att jag lyckades och för att jag vågade. Men lyckan är absolut inte hel.

Jag vill och behöver få vara ensam, men ingenting är viktigare än barnens mående.
Får se hur det blir idag.

Ha en skön lördag

Kram

Malin



Gillar

Kommentarer