Familj, Separation

Jag gjorde bort mig igen 

En storm av känslor.

Jag är nog inte ensam om att känna att livet kan variera i känslor från dag till dag och ibland, vissa veckor, vissa perioder och ibland under få timmar.

Jag har skrivit om det förut, om tvingat liv, livslång sorg och den nya vardagen jag idag försöker vänja mig vid.

Jag kan förstå att jag vissa dagar eller vid vissa händelser mår sämre i allt. Speciellt när det handlar om högtider, barnens födelsedagar och andra aktiviteter som jag känner mig ensamstående förälder.
Men jag kan inte alltid förstå när jag, som i förrgår skulle hämta min älskade och efterlängtade bror med man på Arlanda, och var så väldigt glad över att ÄNTLIGEN få träffa dem efter så lång tid, ska falla och känna denna sorg och extrema ensamhet över att inte få dela min lycka med någon längre.

Eller när barnen har glada och roliga stunder och jag kan känna mig så glad en stund över det, men sen känna att sorgen hänger över mig..för att inte kunna dela den med honom längre.
Att jag alltid kommer få vara ensam i våra lyckliga stunder, att vara ensamstående med tre barn.
Jag får så mycket beröm och cred av familj och via mina Instagram konton över det jag klarar av med poolen, soldäcket mm och jag blir så himla glad över det såklart.
Men känslan att jag vill dela min glädje, och att jag fortfarande tror att jag på nåt märkligt- patetiskt- naivt- sätt väntar på att få bekräftelse och vänlighet av honom i allt jag gör…finns fortfarande där i skuggan.
Är det en inlärd vana efter många år med honom, som jag känner? Är det min kärlek till honom som fortfarande brinner? Varför får jag dessa stunder som tar sån enorm energi och får mig till denna extrema ångest, gråt, sorg och förtvivlan…
Jag lever mitt liv nu. Ensam med barnen. Inte heltid men jag har dem mycket mer tid hos mig. Men jag känner mig halv och långt ifrån hel.
Det kommer ta tid. Jag vet det. Jag fattar det. Men så svårt det är att leva med just denna känsla. En dag…En dag kommer jag kanske vara lycklig. Kanske. Jag kan verkligen inte tro på det helt…att jag nånsin kommer känna det jag en gång gjorde med barnens pappa. För att leva med den man jag skapat tre underbara barn och ha de framtidsplaner, som jag trodde vi hade…det var mitt liv som jag älskade och var så stolt över, och det är en sorg jag måste komma över. Men inte idag. Inte på länge. Troligen aldrig.

Jag gjorde bort mig igår. Jag lät han höra mig svag.
Gårdagens stora dag för min bror (40-års fest) fick mig att känna den där mixade extrema känslan av lycka och sorg. Jag blev tvungen att gå undan. Gråta. Sakna. Ångest. Förtvivlan.
Jag stängde in mig i ett av barnens rum en liten stund. Var tvungen att gråta ut och tömma ut av det jag under en lång tid försökt att trycka undan.
Jag ringde honom. Lät två signaler gå fram. La på. Jag ångrade mig. Men misstänkte att han skulle ringa upp. Det gjorde han.
Jag tänkte på två olika scenarier. Han ringer upp för att han bryr sig om mig. Han ringer upp för att han tror det är nåt av barnen eller att det handlar om dem.
Den första tanken är mest orealistisk såklart och väldigt idiotiskt av mig att ens tänka eller hoppas på. Ändå finns det hoppet där. Mitt hopp som varje gång blir nedtryckt och skrattat åt. Jag bord lärt mig.

Jag tror jag sa nåt: förlåt att jag störde. Jag ville bara höra din röst…sen några meningar om min sorg och hur jobbigt det är utan honom. Lika skönt som det var att få säga det och känna att han lyssnade och fanns där en kort stund med mig, lika hemskt eller hemskare.. var det sen att höra hur han tog emot det och hans val av ord och meningar om hur han ansåg att barnen i princip far illa av att leva och bo mer hos mig. Att barnens mående har berott på att de bott mer hos mig. Det var andra gången inom en vecka som han uttrycker sig så. Det var inte lättare denna gång att höra de orden. Det smärtade enormt.

Den röst jag längtade efter fanns inte alls där. Den man jag älskade fanns inte heller där i andra änden av samtalet.
Hans ord och arga ton mot mig gav mig ingenting mer än mer ångest och mer sorg. Han tryckte ner mig igen. Jag lät det hände. Det var mitt eget fel.
Jag hörde ord om hot att gå vidare till nästa instans. Jag frågade vad han håller på med? Jag frågade vad han menade? Han svarade inte. Så vad tänker han göra nu är min fråga? Jag vill inte skriva ut här vad jag tror, för då kanske han kommer använda det emot mig. Men ni som varit i likande situation tror jag förstår och vet vad jag nu får oroa mig för. Jag känner mest sorg över att det skulle göra det värre för barnen.

Han visste att det var min brors födelsedag, och kanske kunnat förstå att det i sig, var igen känslosamt att fira utan honom. Men nej. Ingen förståelse där. Han ångade på med allt han kunde för att trycka ner mig och fortsätta kritisera mig som mamma till våra barn.
Allt jag ville och önskade med samtalet var nåt helt annat jag fick tillbaka. Nåt mycket sämre.
Jag har lovat mig själv att inte ringa honom, inte försöka få honom att förstå. Inte visa mig svag. Men jag gjorde det ändå. Det är mitt eget fel. Jag borde lärt mig. Men känslorna tog över. Finns ingen annan bättre förklaring. Denna högtidsdag och även mina känslor om kommande högtid med midsommar och min första semester utan honom, är tuff. Det är så extremt sorgligt och jag kan inte på nåt annat vis förklara mitt mitt behov om jag att få prata med den person jag en gång levt med. Men han är ju sen länge borta. Två steg fram och ett tillbaka….

Nya tag idag.

Idag ska jag få min första vaccindos och sen är dagen ganska oplanerad. Jag ska hoppa in och jobba en kort stund, men annars blir det nog en ganska lugn dag hemma.

Ta hand om dig.

Kram Malin

Gillar

Kommentarer

Anngelic
Anngelic,

Vad du är fantastiskt duktig på att sätta ord på dina känslor!
All värme och kärlek till dig ❤

nouw.com/anngelic
Yvonne.elm
,

Jag lider med dig och hoppas så att du ska kunna släppa och komma ut på andra sidan och se andra väl och möjligheter.

Skulle du verkligen vilja leva med honom efter allt som hänt? Skulle du någonsin kunna lita på honom? Risken är att du skulle minimera dig själv och försöka anpassa dig till något som inte är du.

Styrke kramar mvh Yvonne