Recept, Mat, Tips och inspiration

Jag gjorde ett försök

Ja nog är mitt liv en riktig soppa nu...


Jag vaknar upp varje dag och känner mig otrygg i denna situation. Men igår! Kände jag mig riktigt stark. Var det kanske för att jag blev så jäkla arg i förrgår av hans sms. Jag kommer inte gå in på dem i detalj, men jag skrev ett längre sms, ett försök till ett både förlåtande och kanske ännu patetiskt innehåll om mina kvarstående känslor för honom och hur jag är beredd på att till och med sluta skriva om hur jag mår i min blogg. Sluta skriva om allt som berör vår skilsmässa, då han återkommande tar upp det som en av anledning till att han inte vill prata snällt med mig eller ses för att prata. Jag har tidigare bett om att vi skulle ses utan stöd för samtal, som han kräver, för att jag tycker vi efter så många år tillsammans, bord kunna prata med varann utan stöd, men gav till och med hela handen där med. Jag gör vad du vill, hur vill du ha det?
Hans svar, sent på kvällen, efter att jag krälar i dy för barnens skull, om föräldrar som kan vara vänliga mot varann i detta och att försöka hitta en lösning om att samarbeta. Men han sa nej igen.
”Varför ska jag städa upp efter dig?” När jag ändrar dagarna för barnens skull. Jag gör allt för dem men han skriver att jag gör ändringar för min egen skull.
Så ovänligt svar.
Han tänkte inte ses själv med mig, förrän jag under en längre visat att jag håller våra överenskommelser gällande barnen! Hur in han ens skriva så, efter mitt sms om att ge allt jag kan för att göra det bättre för barnen och oss.

De är ju barn. Vi måste lyssna till deras mående och bästa för dem. Anser jag.
Efter ett argt sms tillbaka från mig så svarar han att han kan ses dagen efter på fm😳 han ändrade sig helt plötsligt!?!
Jag kan tyvärr inte då, svarade jag. Det var sant. Jag hade möten hela den förmiddag på jobbet, men sen hade jag heller ingen ork eller lust just nu att ta tid för ett sådant möte med honom.

Jag hade först det. Men hans svar ( i flera sms ) var långt ifrån ok. Men han lyckades inte trycka ner mig till gråt. Jag stod äntligen stadigt på benen.
Jösses jag kände mycket starkare! Jag blev lyrisk över mina framsteg.
För en månad sen hade jag blivit förkrossad av dessa sms och gråtit floder.

Men inte nu längre, för jag kände att nu får det tamefan (till och med 🙊) vara nog!!

Varannan-vecka-liv kanske fungerar om ett tag, eller så gör det aldrig det med våra barn.
De är inte så små så att vi bara kan bestämma varannan vecka.
Inte ens vår yngsta ställer upp på det.
De vill vara hemma hos mig mer.

Igår kväll, kom den yngsta dottern till mig i soffan. De andra sov.
Hon var ledsen. ”Jag saknar pappa” sa hon.
Jag kramade om henne. Frågade om jag skulle skjutsa henne till honom.
”Du är så snäll mamma. Det skulle aldrig pappa fråga om jag sa så hos honom”. Svarade hon.
Jag sa: men vill du det, så gör jag det såklart. Jag förstår om du saknar pappa. Du var ju bara där en natt, efter en vecka hos mig.
”Nej, jag vill inte. Jag vill bara prata lite”

Jag sörjer verkligen barnens sorg i detta.
Om han visste.
Om han kunde de förstå vad han gjort.
Hur kan han vara så självisk.

Det är var det är.
Jag lägger mig iaf glad och lycklig för att kunna se en liten strimma hopp och ljus i tunneln.
Äntligen. 4 månader på dagen.
Kan inte fatta att det gått då länge.

Om 4 månader är jag skild på riktigt.
Men jag tog av mig ringarna på julafton.
Varför ska jag bära dem när han skrivit på om hans önskan att skilja sig från mig?

P.S receptet till potatis- och purjolökssoppan med knaperstekt bacon (istället för kassler) hittar du här.

Kram
Malin


Gillar

Kommentarer