Separation , Familj, Mina barn

Sorgligt beteende 


Kändes ovant att inte jobba och slita med soldäck, poolen denna helg. Blev bara nån timma eller två igår kväll.
Jag behövde vilan och ja det blev en tuff helg ändå på olika vis.
Jag var riktigt nere i lördags efter att jag gav ok till barnens pappa att komma in i huset och ut till poolen där ett barn badade, när han skulle hämta alla tre.
Tror ni han säger nåt om allt jobb jag gjort eller till barnen? Hade ju varit kul (för barnen om inte annat..) att deras pappa uppmärksamma att vi nu hade en pool. Tex vad kul att ni har pool och vad fint eller nåt som barnen kunde känna för deras skull...ingenting.
Istället blir han sur när ett av barnen inte vill gå upp. Jag försöker hjälpa till att få upp barnet ur poolen, vilket leder att hen skriker och jag säger då att vi får låta hen vara hemma. Något som jag inte skulle gjort enligt honom. Han ber mig följa med in i garaget och där kritiserar mig för att jag sagt så inför barnet. Det kanske inte var rätt av mig, men att bli arg och slita upp ett barn ur poolen är inte heller nåt jag vill vara med om. Det känns bara för makabert. Hens skrik hördes över hela villaområdet.
Så han åkte iväg endast med ett barn...och där lämnar han mig med skuldkänslor eftersom han slängde igen dörren efter sig.

Nästa gång han kom för att hämta de två andra barnen, var även jag i poolen. Han säger åter igen inget trevligt när han kommer utan bara ber barnen komma upp ur poolen. Jag går upp och går in. Tänker att han får ta denna diskussion. Innan har jag försökt få dem att ändra sig, men nu hade de båda ångrat sig...igen.
Jag känner också frustration över detta och hade gärna varit ensam en kväll, men barnens mående går först.
Han lämnar barnen i poolen. Enligt barnen går han argt därifrån utan att besvara deras andra hej då. ”Han titta sig inte ens om” sa en av dem...
Kvar får jag försöka pussla ihop ledsna och besvikna barn. Försöka förklara deras pappas frustration och att de inte ska ta på sig nån skuld i detta. Samtidigt som jag också säger att det inte blev bra att de ändra sig, när jag bett han komma och hämta dem. Då de båda hade sagt ja till att åka och äta kvällsmat hos sin pappa och det tredje barnet, som redan var där fick nu vara ensam där.

Så sen kom sms med kritik om hur jag hanterade situationen och jag har försökt att inte ta åt mig. Jag känner mig redan så misslyckad och ledsen över allt detta. Resten av dagen blev inte alls som jag tänkt.


Såklart jag vill att de ska kunna bo och leva hos sin pappa mer, men förutsättningarna är inte glada och friska barn just nu.
Barn ska inte bestämma allt, absolut. Men det är inte bara att tvinga våra barn i denna ålder. Det går inte. Det sätter mer trauma i deras liv än de behöver just nu.

Hela kvällen i lördags satt jag ute vid poolen (stundvis var jag såklart med barnen). Mobilen ringde. Ett samtal precis i rätt stund🙏🏼 Samtalet gav mig tröst och gjorde mig på mycket bättre humör.
Jag somnade äntligen utan tårar den kvällen.

Igår (söndag) hade jag tänkt orka ta tag i lite mer än vad det blev med soldäcket. Men värmen hörni☀️😍🙏🏼 nej det blev mer av att sola och bada och en kort sväng till en affär för lite examenskläder.

Idag är jag hemma med alla tre barnen. Natten var stökig och jag fick inte många sammanhängande timmar av sömn. Så jag jobbar ingenting nu på ett par dar. Jag har slitit alltför många dagar med att ha barnen hemma och samtidigt jobba hemifrån. Det känns inte aktuellt just nu. Så nu ska jag var mer med barnen och ge dem all kärlek och uppmärksamhet jag bara kan.

Ta hand om dig.

Kram
Malin



Gillar

Kommentarer