Separation

6 månader har gått...


Jag kan inte fatta att det gått 6 månader imorgon...sedan min man lämna mig...efter 18 år... Tiden-läker-alla-sår- uttrycket kan ta sig där bak 🙊
Jag är lika sårad nu som då, men såret är kanske inte lika öppet..
Jag tampas en hel del med att acceptera det hela och jag tror jag kommit en bra bit på vägen. Jag har tvingats till detta. Det var inte mitt val. Det hade aldrig blivit mitt val heller, även om jag också kände att allt inte var bra.
Han är min stora kärlek och det är bland annat våra tre underbara barn ett bevis på❤️

Älskade ungar. De är mitt allt! Har alltid varit. Han var en stor del i det och kommer nog därför alltid att vara en del av den kärleken.

Jag har inte haft det lätt detta halvår. Mycket har hänt mig, många dagar med tung saknad av både honom och barnen, när de inte varit hos mig💔 Vänner som svikit och tagit avstånd, men glädjande nog har jag fått nya vänner som dykt upp och det har betytt mer än nånsin❤️🙏🏼

Ikväll till imorgon är de hos honom. Jag är glad för att alla tre äntligen är där tillsammans. Jag saknar dem, men känner ändå att det är skönt att få ett eget dygn ensam hemma.

Han ringde nyss. Hans röst får mig alltid så varm när han låter så där snäll. Undrar när det ska ta slut? 😔💔
Vi har haft så bra samtal nu några dar och jag måste säga att det känns riktigt bra. Det behövs för att barnen ska få det så bra som möjligt och de ska få känna att deras föräldrar kan vara vänner. Det har jag velat hela tiden.

Varför vi inte klarat det har väl bland annat berott på min sorg och kris i detta, som gjort att vi båda inte har klarat av det.

Jag har fått stöd och hjälp, liksom han, och viktiga händelser har också påverkat mig tror jag. Saker börjar att klarna och jag har hittat den där acceptansen som är viktig för att kunna hitta en ny relation med barnens pappa.

Min kärlek till barnen är en stor drivkraft i den förändring jag känt, men även den kärlek jag fortfarande har för deras pappa. Jag kan varken ljuga eller förneka den. Men lågan som fortfarande brinner för honom kommer väl slockna en dag. Utan bränsle från honom, så kommer den tids nog att slockna och dö ut. Kanske aldrig helt. För vi har ändå tre barn ihop. Han är mina barns pappa och för det kommer jag nog alltid ha lite kärlek över till honom.

Jag sitter just nu i uterummet och sippar på ett glas vitt vin. Värmelampan lyser och värmer mig lite. Men snart är det nog dags att gå in.
Bara en cigg till.
En dag ska även denna dumhet som att röka avslutas. Men just nu får det vara så.

Snart börjar Talangen på tvn. Jag vet att de kommer se på det hos honom. Ska jag ens orka se det själv här hemma? Jag tror inte det. Får se...

Kram på er!

Malin





Gillar

Kommentarer