Familj, Separation

Att ofrivilligt vara utan barnen

Tänk om man bara kunde stänga av sina känslor.
Ibland önskar jag det.
Men, jag får se detta som en av mitt livs största utmaning. Jag valde inte att få gå igenom denna resa, att ofrivilligt vara utan barnen.
Det tog extremt hårt på mig i början...det gör fortfarande väldigt ont i mig, och det kommer det troligen göra för resten av mitt liv.
Att vänja mig själv just nu, är svårast. Barnen har kanske inte vant sig helt, men de anpassar sig otroligt snabbt ändå. Det är jag glad för, men det smärtar också.
Jag hade aldrig velat att de skulle få uppleva att deras föräldrar skulle gå isär. Aldrig.

Jag hade aldrig gett upp.

I all fall inte så länge jag kände nåt för deras pappa. Hur jag skulle kunna sluta känna nåt, har jag svårt att tro. Han är ju mina barns pappa.
Men låt säga, att jag hade börjat känna mindre och börjat tro på att gå isär skulle bli bättre för mig, då hade jag berättat för honom och försökt att göra nåt åt det. Jag hade kämpat mer för vår familj, för barnens skull.

Rätt eller fel. Men jag tycker alltför många ger upp, och jag trodde inte han skulle vara en av dem som skulle välja denna väg. Jag trodde han hade samma syn som mig. Äktenskap är inte enkelt eller lätt jämt. Med tre barn, olika individer, som växer upp och utmanar oss dagligen med sina känslor, viljor och önskemål. Det är så viktigt att hålla ihop, jobba med samsyn på den uppfostran vi vill ge. En uppfostran som är synkad och i balans med våra gemensamma värderingar.
Jag hade önskat att vi pratat mer om den och försökt att förstå att den måste underhållas, som vilket annat projekt i livet som ska styras och nå mot olika delmål. Vi skulle pratat mer om vad vi ville åstadkomma tillsammans, tagit fler pauser ihop och reflekterat. Delat erfarenheter i stunder med barnen, för att göra det ännu bättre nästa gång eller göra det som blev riktigt bra igen.
Diskuterat risker i beslut och hur vi skulle hantera dem, så att det blev bäst för barnen.
Vi skulle jobbat mer ihop och tillsammans. Jag skulle inte lagt mig så sent varje kväll själv. Jag skulle lagt mig tillsammans mer med honom och fått en liten stund i sängen att prata om dagen mer. Jag skulle inte lagt mig så sent, och trott att han inte ville vara ensam en stund med mig, men så kände jag många kvällar när han la sig så tidigt. Utan att be mig att komma och lägga mig samtidigt.

Jag skulle omfamnat honom mer och inte blivit så bitter över min saknad av bekräftelse från honom.
Men hur lätt är det att ge, när jag känt så ofta att han velat ifrån mig. Den gjorde min osäkert större för varje gång och även min kärlekslåga lägre.

Jag ville och kände många gånger att jag ville göra saker ensam med honom. Jobba med oss och våra känslor för varann och hitta tillbaka till den glädje vi en gång kände för varann. Men tyvärr hörde jag minnen av hans tidigare svar att han inte ville det..jag blev osäker och ville inte ens försöka. Rädd för att bli nobbad igen tror jag.

Jag skulle inte varit så svartsjuk på att hans fokus var större på barnen än om mig. Jag skulle nöjt med med det lilla. Nu har jag ingenting av det. Hur kunde jag låta det bli så?

Jag skulle inte låtit min osäkerhet på hans känslor för mig omvändas till svartsjuka och misstänksamhet.

Jag hade troligen behövt ta hjälp tidigare med dessa känslor. Kunnat förlåta bättre.

Hans kärlekslåga för mig, tror jag var låg länge. Jag borde ha sett och försökt mer att få den starkare för mig.
Precis när jag kände att vi måste göra nåt för oss, var det försent. Han hade redan lämnat mig i sina tankar. Hur länge vet jag inte. Men jag kunde inte få honom att ändra sig, tveka lite kanske, men bara för en kort stund. Om det ens var så.

Jag vet vad jag måste göra. Det har jag vetat länge. Men inte orkat eller haft styrka till.

För...

Gång på gång har jag känt att han sårat mig i ord, i handling och beteende sen dagen då han berättade att han inte ville leva med mig längre. Drygt 4 månader i ett mörker.
Jag såg nåt ljus i denna långa tunnel förra veckan, men så kändes det nästan som det slockna igen. Den svaga strimma hopp om att jag skulle kunna bli lycklig utan honom, kändes borta ett par dar.
Men så kan jag ändå känns nåt av detta lilla hoppet igen, korta stunder. Inte länge och inte speciellt övertygande. Men jag håller kvar vid...det många säger. Det kommer bli bättre.

Kram
Malin

Gillar

Kommentarer