Familj, Mina barn, Separation

Barnens pappa vill sätta stopp för vår medverkan i youtube serien


Han vill inte bara skiljas utan även stoppa mig från att leva mitt liv med barnen

I fredags vaknade jag nästan helt utan värk i nacken! Så tacksam för det. Fy sånna dagar jag haft denna vecka. Mitt i allt så händer andra saker som försvårar livet enormt. Att leva med tre barn utan diskmaskin till exempel!
Jag kan tycka att diska för hand är ganska trevligt och avkopplande, men inte med nackspärr!😂🙈
Jag tänkte att barnen kunde hjälpa mig med det, men jag har inte orkat tjata om det. De har svårt nog på olika vis just nu. Det är helt klart inte bara jag som mår dåligt för detta som hänt oss...

I början av veckan fick jag ett samtal att barnens skola kommer lämna in en orosanmälan...just när samtalet kom hade barnen blivit hämtade av sin pappa, och ja den överlämningen går nog till historiens mest jobbiga, när det gäller ett av barnen iaf.
Så jag var ganska ledsen och slut när samtalet kom.
Ett av barnen hade anförtrott sig till en pedagog, som i sin tur hade lyft informationen vidare. Jag visste om att det barnet pratat med just denna pedagog. Jag uppmuntrade det.
Jag var inte chockad över själva orosanmälan men kanske mer av innehållet.
Där och då fick jag inte veta så mycket mer om det, det fick jag några dar senare, när jag bett om det.
Skolan ville anordna ett möte för att ”lämna ifrån sig informationen” som personen uttryckte sig. Det räcker om du läser upp det för mig, sa jag. Det kändes väldigt märkligt att jag, ett par till pedagoger samt exet skulle sitta och ta det gemensamt. Speciellt när inte berörda lärare var med för varje barn. Jag sa att det var önskvärt med möte med varje lärare för barnen, för att diskutera deras något höga frånvaro under hösten och vad vi som
föräldrar kan göra för att hjälpa dem komma ikapp om de ligger efter i skolan.

Även om jag vet att det varit dagar som barnen varit hemma för att de mått mer känslosamt dåligt över det som hänt i familjen, så är 90% av frånvaron Corona och de restriktionerna som varit en stor del som varit den största orsaken för barnens frånvaro.
Tror inte vi är ensamma med att få ha barnen hemma extra mycket förra året.
Tack vare socialtjänsten stöd i veckan vid ett samtal, så fick det mig att ta kontakt igen med skolan och styra om vart fokuset bör vara för barnens bästa.

Igår lördag, hade jag tänkt få gjort så mycket mer med barnen, än det blev. Mycket p grund av honom...
När han kommer hem till oss för att ta loss och ta med sig den trasiga diskmaskinen, händer en sak som fick mig till både frustration och tårar av besvikelse.
Arvid fick ett utbrott för att jag bad honom stänga av tvn och ge mig dosan. Det hela urartade sig när han skriker och nästan slåss för att få behålla den. Hans pappa som står knappt 10 meter bort och grejar med diskmaskinen gör ingen som helst notis.
Till slut ber jag honom att säga nåt. Hans svar blir då ”jag håller på med diskmaskinen, det där sköter du bäst själv” 😳 Jag tror min som hade behövt se och höra sin pappa att be honom lyssna på mig. Men inte. Jag fattar inte hur jag hjälpt honom alla gånger när främst vår son inte velat följa med hem till honom.
Nu kunde HAN inte ens hjälpa mig? Bara säga till honom att lyssna på sin mamma. För mig är det att ta avstånd från allt samarbete oss emellan för barnens bästa.

När Arvid väl släppt dosan och sprungit iväg till sitt rum, gick jag efter hans pappa, som var på väg till garaget.
Med hög röst sa jag åt honom att jag blev riktigt besviken på hans likgiltighet och att inte rycka in för att hjälpa mig, när det spårade ut.
Jag gjorde klart för honom att ska han vara så här mot mig, kan han glömma att jag hjälper honom nåt mer med barnen vid överlämningar.
”Måste du prata så högt nåt Malva har kompisar här” var hans svar.
Då klämde jag i ännu högre. Ja men de kan också få veta vilken skit du är! (Kanske inte så fantastiskt smart, men nu var jag riktigt arg på honom!)
Inte nog med detta..när han till slut åkt med diskmaskinen upptäckte jag att han inte skrivit på papper. Ett som gällde ledighet för barnen 1,5 dag.
Jag ringer upp och ber han komma tillbaka, i tron att han glömt det. Nej så var det inte.
”Jag vill fundera på det” 😳 Det blev droppen just då. Skrek några mindre väl valda ord och slängde på luren. Sen grät jag som ett barn i tvättstugan...
Nu vill han stoppa mig att åka till Sälen med barnen. Han vill inte skriva på ledighetsansökan, han beskrev det i ett sms sent på lördagkvällen som att jag inte får göra det ensam!?
Så detta fick mig helt ut balans denna förmiddag. Jag hade svårt att njuta av denna lediga lördag när detta hängande över mig. Han rundade som sagt av av dagen med att skicka ett sms (som jag först inte tänkte läs fören tidigast imorgon...han svarar sällan på mina..om ens) nu var det ytterligare ett krav från hans sida: att han inte tillåter mig att vara med i youtube serien: ”livet utan filter” med barnen...

Jag har såklart frågat barnen om de vill vara med i detta och de tycker alla att det är kul! Vi jag redan filmat en hel del.
Han kan glömma att försöka lägga mer skuld på mig och kalla mig hänsynslös i att göra detta med barnen just nu. Det är precis vad vi behöver! Nåt annat. Nåt kul! Barnen älskar att göra egna filmer och om han hade varit uppmärksam på vad de gillar och inte, så hade han aldrig krävt detta. Det är HAN som alltid haft problem med att jag är offentlig med mina sociala medier.
Han kallar mig hänsynslös...

Vad skulle ni göra i denna situation?

Kram
Malin

Gillar

Kommentarer