Familj, Separation

Besviken på socialtjänsten 

De överraska mig
Vaknade första som vanligt igår, söndag och alla hjärtans dag.
Jag hade ställt klockan för att inte missa att skjutsa sonen till innebandy-träning, men han gick inte att motivera denna gång heller. Inte ens med paketet han fick, dagen till ära ❤️

Jag blev inte helt ledsen av att slippa köra iväg honom, men hade såklart gjort det om han hade gått att övertala.
Jag vaknade med lika jobbig värk i hela kroppen, som jag haft sen den senaste dagarna efter behandlingen hos min Natrapat i måndags. Det brukar bli bättre efter ett par dar, men inte denna gång. Så jag måste nog dit snart igen...jobbigt men ett måste.

Första promenaden med Morris 🐶 blev kort. Jag kunde inte gå utan att smärtan skar i ryggen men också i benen, där värken kändes som när jag har feber. Ömma och värk som gjorde att jag mest ville sitta eller ligga ner.

Barnen ville fixa en överrasknings-frukost, eller kanske vi ska kalla det brunch.
Jag fick hålla mig undan helt, så det blev en promenad till med Morris 😄

När jag kom hem luktade det så gott, men jag fick inte komma in i köket på ett tag.
”Nu kan du komma mamma” ropade barnen till slut.
Malva hade gjort våfflor och dukat upp så himla fint på soffbordet😍 jag blev så himla rörd och stolt över det hon gjort. Ellen och Arvid hade varit med på ett hörn. ”Mest jag” sa Malva lite extra stolt☺️

Efter den goda buffén av allt gott till våfflorna, var det bara att ta tag i att handdiska...allt från middagen dagen innan också och så kaoset som rådde efter att barnen styrt upp denna överraskning 😅🙈 Men det gjorde jag med glädje och tacksamhet för den otroligt fina gesten❤️🥰 Vilka underbar barn jag har! Så stolt och glad för dem. De är de bästa!!

Jag måste ta tag i att köpa en ny diskmaskin...men ja det har inte riktigt prioriterats. Fattar inte egentligen varför. Hur svårt ska det va?😄 Men jag vill helst se maskinen först, men jag får nog lägga ner den tanken...Jag får inte ihop tid till allt just nu. Barnen bor nästan bara hos mig just nu.

Jag vill att de ska vilja bo hos sin pappa mer, men det är svårt just nu för dem.
Jag gör vad jag kan i det, och har försökt att få deras pappa att vilja träffa mig själv för att prata om hur vi ska lyckas med det. Men han vill enbart höras på telefon eller sms eller mail just nu. Det har inte fungerat bra. Blir så lätt missuppfattningar och den kommunikationen i denna situation gör det värre.

Han vill endast ses när någon är med...tex socialtjänsten 😳 eller via dem som vi, separat har samtalsstöd med... Sen de blev inblandade har vi inte fått ett samtal ihop.
Jag har inte fått nåt råd om hur jag ska få detta att bli bättre mellan mig och barnens pappa. Inte han heller tydligt nog, för det blir bara sämre. Så märkligt kan jag tycka, detta med att inte ha samtal ihop snart.
Tror jag haft tre eller fyra samtal hittills. De är hel ok, och jag känner att jag får tillfälle att prata av mig, men det leder inte till nåt mer än att vi pratar om hur det går just nu. Känns lite segt, om jag ska vara ärlig. Två månader har snart gått...

I fredags pratade jag med vår handläggare i ärendet, och berättade just detta. Sa att vi måste få till ett möte ihop snart tillsamman med barnens pappa, för detta leder ingenstans just nu. Barnens situation blir inte bättre av att vi enbart har separata möten. Det står still och samtidigt händer det nåt varje vecka nu i rådande situation. Jag kämpar faktiskt med att barnen ska vilja vara hos sin pappa. Men jag kan heller inte tjata på dem, för det märker jag att de tycker är jobbigt just nu. Tvinga dem som innan, har bevisligen fått minst två av dem att må sämre. Jag kan inte gå in på hur, utan bara säga att det är så.
Därför kommer jag inte att tvinga dem till sin pappa. Vi kan styra dagar eller dag när de ska dit, och bestämma och berätta att det blir så. De måste träffa sin pappa också. Men! Jag kommer inte tvinga dem, när jag ser och får hem barn som sen mår ännu sämre.

Jag trodde jag skulle få en liten stund själv igår på alla hjärtans. Det var ”mina dagar” men eftersom de vägrade till honom på hans dagar har jag trots det bjudit hem honom två kvällar och låtit han försöka få med dem denna helg, så jag hade behövt att få några timmar för mig själv. Utan ansvar för nåt barn en stund.
Men ett barn fick stort utbrott och ville inte följa med honom.
Vi båda försökte på olika vis. Men det gick inte. Jag lyckades övertala en av de äldre att följa med en stund i alla fall.

Jag får fortsatt tråkiga och hårda sms från deras pappa, där han anklagar mig för denna ”nedåtgående trend” som han skrev😳 ibland undrar jag hur han kan skriva så affärsmässigt i detta sammanhang om sina barn...men alla är vi olika...
Han skriver att han inte har någon konflikt med mig eller är arg. Låter bra, men känns inte alls så.
Jag själv sänder ibland iväg patetiska sms om saknad och den kärlek jag fortfarande har för honom. Men aldrig får jag svar på de😔

Varför kan han få inte träffa mig själv? Jag får inte ihop det argumentet.
Jag vet helt säkert, att skulle vi sitta ner och prata med varann några timmar, så skulle han och jag både fått rensa luften och sen hittar idéer på hur vi ska ha det med barnen och kanske t.o.m. kommit fram till fasta regler för denna nya vardag. Allt för att barnen ska känna sig trygga med att vi pratar och håller ihop som föräldrar i olika frågor. Att vi faktiskt kan vara ett team (lite grann) trots att vi lever isär.
Men nej. Han stängde den dörren ganska direkt innan jul, eller direkt när jag ifrågasatte och blev besviken på hans val av var han skulle bo i slutet på oktober...

Detta har pågått för länge och det har helt klart påverkat barnen mer i att inte känna trygghet hos honom.

Jag vet att allt hade blivit så mycket bättre och lättare för barnen om han valt att bo närmare. Gång eller cykelavstånd från mig, som vi lovade dem gemensamt. Det hade varit en mycket bättre lösning för hans mål att få ha dem varannan vecka. Eller få. Klart jag inte säger nej till det. Men barnen fixar inte det just nu. Det kanske aldrig blir så. Vem vet?

Våra barn är inte några småbarn som vi bara kan tussa emellan oss hur som helst. Den som tror att det är så lätt, den har inte barn i denna ålder, eller barn alls eller har upplevt att gå isär. Alla situationer är olika och så även hur alla tre barnen tar det. Men det som påverkar mest nu är att deras pappa inte vill ses för att prata med mig. Det gör inte nåt bättre...
Känns hopplöst och väldigt svårt att ta in, efter att vi levt ihop så länge.

Ny vecka nu, och jag har fullt upp i kalendern innan jag är ledig på torsdag och fredag. Ska bli jätte mysigt att få komma iväg tillsammans med barnen till fjällen.
Inväntar möte med rektorn och hoppas på att de kan ändra sitt beslut om ledigheten 1,5 dag.

Ha en bra dag!
Kram
Malin






Gillar

Kommentarer