Blandade känslor på Cypern

Igår landa vi på svensk mark igen och den svala nattluften slog emot oss. Det kändes så tryggt och skönt att vara hemma igen. Jag älskar att resa! men sen barnen kom, så har jag blivit mer nervös att nåt ska hända.
Så även om den svala luften fick mig till rysningar där kl.03.30 så var den mycket välkomnande.

Lika välkomnande var det inte att komma till Larnaca i veckan. Staden där Cyperns flygplats finns, men för mig också en mycket viktig plats i mitt liv.
Vi hyrde bil och åkte mot den Cypriotiska stad där min pappa arbetat som FN-polis under ett år: 1988-89. Jag var då 11 år. Pappa lämna oss hemma i Sverige och jag minns hur jag saknade honom oerhört detta år. Jag hade satt upp en flygkarta som jag fått av honom över Larnaca, på väggen bredvid min säng Han hade kryssat i vilket hus han skulle bo i. Där hade jag sen ritat in ett hjärta och satt en liten bild på pappa med sin FN-mössa. Varje kväll berätta jag för honom om min dag och pussade på bilden. Det var en viktig ritual som jag inte fick glömma.

På håll kände jag igen det höghus där jag och min familj bott under nästan en hel sommar, 6 veckor.
Men på 30 år hade det hänt så mycket runt om så jag blev lite osäker och hade svårt att känna igen mig. Jag kunde inte hitta FN-huset där min pappa jobbat.

Vi parkerade bilen mitt emot och jag gick sen över till den lilla affären som låg i husets ena hörna.
Av någon konstig anledning kom det ut en man precis då, som jag frågade om affären var gammal? Han svarade: Oh ja den är här affären har vi haft i familjen i 38 år! Ägaren själv.
Jag berättade om min pappa och vad han gjort här på Cypern. Mannen visste precis vilket hus FN jobbat i och pekade tvärs över gatan.
Huset hade jag aldrig kännt igen på framsidan. Det var omgjort till ett hotel.

Barnen hade vid detta lag redan travat in i affären och börjat leta efter nåt krimskrams att köpa;) såklart vi skulle det! Detta var ju min affär.
Så många gånger jag hade varit i denna butik som 11-åring. Tittat på alla fina saker som vilken annan liten turist skulle göra. Jag såg mina egna flickor och Arvid nu titta storögt på alla smycken, saker med fina snäckor på, skålar, prydnadssaker och massor av annat kul för barn. Där och då hände nåt med mig. Jag har så svårt att förklara upplevelsen men det blev uppenbart för mig att platsen gjorde att jag fick tillbaka minnen, pusselbitar från denna tid som jag hade glömt.
Till en början var jag så himla glad och tacksam för att vara där, men det skulle snart kännas jobbigt. Men jag ångrar absolut inte vårt besök.

Runt huset.
Jag kände att jag var tvungen att gå in i den lilla gränden mot entrén till huset.
Familjen fick följa med. Så här i efterhand tyckte de nog jag va lite knäpp ;)

Dörren var såklart låst. Jag fortsatte runt bakom huset. Där var balkongen där mina badkläder blivit stulna. Jag berätta för barnen om min snygga bikini som jag var så himla glad för. Vi hade köpt den i Sverige innan vi åkte till Cypern. Min första utlandsresa som barn.
Efter bara nån vecka blev de stulna när de hängde på tork en natt, just där.
Nu stod jag där och såg samma plats. Så konstigt.
Det kändes viktigt att vara där.
Det kändes som ett avslut av nåt slag.
Denna sommar, för 30 år sen. Blev nämligen den sista sommaren som jag fick vara ett lyckligt barn i en hel familj. Det gör verkligen ont i mig att berätta detta och skrivande stund så rinner mina tårar nerför mina kinder.

Utan att ha förstått eller tänkt på det så var just denna tid precis innan det hände, en viktig del i mitt liv. Även om jag bara var 11 år.
Tårarna kom när jag satt på samma stenmur i vattnet och tittande på barnen, där jag själv haft så härliga och roliga stunder som barn med min bror och syster.

Jag och min bror. Han är 3 år yngre än mig. Precis som min Ellen och Arvid. Malva var ute och snorkla med Johan just då. Så det blev nästan lite kusligt att det blev just Ellen och Arvid som valde att leka ihop och gjorde precis det som Robin och jag gjort där på stranden tillsammans. De grävde ner sina fötter i sanden och gjorde dammar och grävde kanaler så att vågorna skulle nå med vatten. De skratta av glädje och mitt hjärta blev så varmt men mitt i det dök även ångesten upp, den mörka delen som jag fått kämpa med i så många år. Jag fick svårt att andas och fick ta fram allt jag fått lära mig genom år av stöd, för att tygla mitt inre och få bort de jobbigaste känslorna. Fokus på glädje.

Så många roliga minnen dök upp i mitt huvud. Minnen som jag glömt bort. Jag kunde aldrig tro att platsen skulle ge mig så många minnen tillbaka.

Jag minns den gången min syster dök i havet med sina linser (!) hur hon sen i desperation skriker åt mig och min bror att börja leta efter hennes linser i havet...kan le åt minnet, men då var det så ledsamt att se min syster bli så ledsen. Hon stängde in sig i lägenheten tills de skickat nya från Sverige. Min syster är 5 år äldre än mig. 16 år. Hon vägra gå runt med glasögon ;)

Jag gjorde allt för att barnen inte skulle märka att timmarna på platsen berörde mig så enormt.
Tårarna kom titt som tätt bakom mina solglasögonen, när vi åt på restaurangen, som fortfarande fanns kvar, där jag ätit med min pappa, mamma och syskon många gånger, de kom även när jag gick en egen liten promenad mot huset där min pappa arbetat, de kom när jag såg barnens glädje och lek i sanden bredvid FN-huset där jag varit så många gånger.

Minnen poppade upp hela tiden och det kändes nästan som jag fick träffa Malin 11 år inombords. Det var en av de häftigaste och läskigaste upplevelse jag varit med om i hela mitt liv.
Men det blev så jobbigt att jag till slut fick säga till Johan: nu åker vi härifrån.

Vi åkte mot bergen. Skrolla ner så får du se många bilder från både besöket i Larnaca och högsta toppen på Cypern.


Kram
Malin



Huset vi bodde i. Affären som fortfarande fanns kvar.

Barnen älskar att fotografera som sin mamma☺️

Gillar

Kommentarer