Familj, Separation

Det var det värt 

Det var det värt
Men tufft

Jag gick precis till barnen med varsin skål med vindruvor. Alla tre blev så glada att se mig och att få nåt gott. De grejade alla tre med olika saker i sina rum.
De är så stora nu. Jag gick tomhänt tillbaka till köket. Tårarna började rinna igen.
Ångesten är extrem nu. Så jag fick ta en sån tablett (lergigan). Måtte den börja värka snart. Jag vill bara ringa honom. Den måste stoppa mig.

Jag visste att jag skulle få lida efteråt. Men jag gör allt för barnen nu. Jag har bestämt mig.
Jag står inte ut med att se dem lida eller inte vilja till sin pappa. Först kände jag nån slags skadeglädje över det. Jag blev glad att slippa vara ensam. Glad att de inte ville dit. Men det var nog bara ytliga känslor..för de blev iaf inte långvariga.
För jag ser hur de lider av att inte träffa sin pappa. De saknar honom, de behöver honom lika mycket som mig. Men en av dem förstår inte riktigt det.

Jag förstår att de kanske inte kan känna sig trygga där än, i hans nya boende. Speciellt med allt som hänt sista tiden, och att se mig må så dåligt stundvis. Det har såklart också påverkat.

Jag vet att mitt mående har både sårat dem och fått dem att ha svårt att vilja lämna mig. Jag vet att barnen tycker det är hemskt att se och höra när jag är ledsen.
Jag märker det så väl nu på dem, när de tror att jag ska bli ledsen. Då börjar de prata om annat eller så säger de rakt ut. ”Bli inte ledsen nu mamma” precis som jag skulle göra det så fort de pratar om sin pappa eller när de vill berätta nåt de gjort med honom eller han för dem.
Jag har då förstått att jag har ett stort ansvar att få bort den känsla hos dem, annars kommer de inte känna att de kan prata om allt med mig. Det vill jag ju.

Jag kan inte spola tillbaka och göra om hur jag agerat, mått eller gjort. Jag kan inte påverka honom. Trodde det ett tag, men det är ingen idé. Han kommer fortsätta såra mig. Det är lika bra att förstå det. Det kommer aldrig ta slut. Men kanske, kanske kan det bli mindre med det om vi får en bättre relation än nu.

Jag kan bara ändra mig och hur jag ska vara med dem och med och mot honom. Jag gör det för barnen i första hand, men jag jag tror det blir för min egen skull också. Hans med...

Jag gjorde vad jag kunde när han väl flyttat till sitt nya boende. Jag skjutsade och ställde upp på all sätt och vis för barnen skull. Minns ni första gången de hade varit där? De kom hem och jag kände att två av dem ville tillbaka och sova där, så jag skjutsade dit dem. Inom mig skrek mitt hjärta av sorg. Men jag visste att det var viktigt för deras skull. Så jag valde att lyssna på barnen. Deras lycka gick före då och ska nu!

Vissa stunder har jag inte lyckats lika bra. Jag erkänner. Jag är inte världsbäst på detta. Jag jag aldrig blivit lämnad med barn tidigare. Allt är nytt för mig. Mina känslor är helt nya och en del helt av det är ganska oväntat. Det går verkligen i berg och dalbana med mina känslor och mående.

I lördags hade vi en tuff överlämning och samma natt hämtade jag hem två gråtande och ledsna barn. En åkte tillbaka igår och en annan kom hem på natten...

Barnen är oroliga. Barnen mår inte bra. Jag måste göra nåt. Den enda lösningen jag kan finns är att börja med mig själv nu. Så min idé var att vi måste ses och prata med varann, men också ses när barnen är med. Inte göra som jag krävt att de ska hämtas vid dörren och att jag ville varken se eller höra honom. Jag gjorde fel. Jag erkänner. Men där och då. Jag klarade inte av det. Jag mådde så jäkla dåligt. Jag önska jag varit starkare. Men tyvärr. Inte då. Men nu.

Så min idé var att ta ett steg mot en bättre riktning: det skulle bli att visa barnen att vi kan vistas i samma rum, prata med dem och varann utan gråt från min sida eller arg röst mot honom för att klara av stunden med hans närhet. Jag tror att de kommer att må bättre och bättre och vilja vara hos honom som hos mig, om detta händer. Det är i alla fall min starkaste övertygelse nu.

Jag förslog för honom att stanna, när han skulle lämna ett barn ikväll. Det barn som fortfarande var med honom. Sonen fick jag hem igår sent som sagt..Han saknade mig så mycket, och jag honom. Så jag kunde inte bli en lyckligare mamma just då.

Jag hade tänkt göra sushi med barnen ikväll, så jag skrev det i ett sms till honom. Kan du inte stanna och vara med? Jag vill få en bättre relation med dig, så att barnen mår bättre. För de gör inte det, som det är nu. Han sa ja.

Jag blev glad och nervös. Hade jag verkligen tänkt igenom detta klart? Jo. Detta blir bra. Jag fixar det! Intalade jag mig själv.

Men tyvärr var en av dem inte lika glada åt den idén, men det gick snart över när hon kände att det faktiskt blev en bra stund för oss alla.

För mig kändes lika bra som jobbigt när vi alla gjorde våran sushi tillsamman, och när vi sen åt det runt matbordet som en hel familj...Men det kändes rätt för barnens skull. Det blev en helt ok stund trots allt.

Innan han gick frågade han mig om jag mådde bättre. Det kändes som han menade sin fråga, och det gjorde så ont i mig. Jag svarade att jag mår bättre. Sen tog orden slut. Jag ville berätta om allt och vad jag gått igenom och få honom att sätta sig bredvid mig. Hålla om mig och säga att allt blir bra. Men jag vågade inte.
Jag ville inte bli ratad.
Men han kom fram och gav mig en kram innan han åkte. Det gjorde mig väldigt glad, men det var också så himla jobbigt. För så fort jag känner hans armar om mig...vill jag bara ha mer. Fan.
Men som jag längtat och önskat och behövt en kram eller nåt sen juldagen från honom. Så att få denna lilla lilla medkänslan eller tecken på nån slags snällhet av honom...det gav mig oväntat eller väntat mycket lycka. Den svält jag känt av att inte få känna nån minsta lilla omtanke...den svälten försvann lite...men bara lite.

Så fort han åkte. Så föll jag inombords. Tårarna kan inte sluta rinna då eller nu när jag skriver. Jag försöker tänka på allt dåligt han sagt eller gjort mot mig, för att få stop på tårarna. Men just nu går det inte. Hans kram känns fortfarande...jag känner mig så patetisk och svag. Var finns ilskan nu när jag behöver den? Jag vill inte känna saknad eller att vilja få mer av nåt jag aldrig kommer att få.

Men trots det jag tvingas känna, så är jag stolt över att jag orkade. Jag visade barnen att jag fixade det. De har inte sett mina tårar nu. Jag gömmer dem nu för dem. Nu måste jag få dem att vilja och klara av allt i deras nya vardag. För om jag får dem att vara där alla tre, lite mer än ett dygn...så kommer jag också få tid att läka och bli starkare mamma till dem. Det är inte lika lätt att göra det, med barn runt sig. De ska inte behöva se mig så här ledsen och skör. Inte mer just nu.

Kram och tack igen för alla som stöttar mig!

Malin



Gillar

Kommentarer

matgladjemedjessica
matgladjemedjessica,
MalinsHusochHem
MalinsHusochHem,

❤️❤️❤️

nouw.com/malinshusochhem