Familj, Separation

Fan ta alla känslor! 

Efter stormig dagar.
Kalla det kaos, så valde jag att sträcka fram handen.
Snälla Malin, som i tårar försökte bad honom att välja att vara snäll i detta. Sluta att vara så kall och hård mot mig.

Vårt enda fokus måste nu vara: barnen.

Vi kommer alltid behöva ha en kontakt med tre barn ihop.
Så att fortsätta bli sårad och såra, är inte den rätta vägen att gå.
Så vi tog båda tag i det, och har grävt ner stridsyxan...för stunden.
Allt blir så mycket bättre för barnen, men även för mig själv...även om det känns konstig och obekvämt att han är här. Ovanan och sorgen att inte jag får nån uppmärksamhet eller kärlek mer.

Han hjälpte mig med barnen igår, så jag kunde jobba i fred. Iaf större delen av dagen.

Idag höll jag mig undan och kom bla äntligen ut på en promenad. Jag kratta löv och fick bort allt på framsidan, där två stora ekar hade tappat alla sina löv.
Det var slitsamt, men skönt att göra nåt ute.

Han skulle åkt efter lunch, men stanna även på middag. Arvid ville så gärna det. Jag tyckte det va ok.
Vi åt tapas och såg på film med barnen, som så många gånger förr.
Jag kom på mig själv att vilja sträcka min hand till honom (som jag så många gånger förr gjort vid dess stunder) vi satt tillräckligt nära i varsin hörna på sofforna...men såklart gjorde jag inte det.
Tänk vad man (jag) kan sakna den lilla beröringen.
Hålla i hans hand.
Det gjorde så ont där och då, fick kämpa för att hålla rätt fokus. Inte gråta. Det gick förvånansvärt bra.

Filmen var rolig och vi skratta alla titt som tätt...hans härliga skratt😔 som så många gånger fått mig att bli alldeles varm inombords.
Det blev jag nu med.
Fan ta alla känslor.
Jag önska jag kunde trycka på en knapp, så jag slapp känna detta.

Filmen tog slut.
Han sa hej då.

Magen drog ihop sig i mig. Men denna gång bröt jag inte ihop i badrummet...som alla de andra gångerna.

Kanske är det så att jag insett, att jag inte kan göra nåt åt detta. Kanske har paniken lagt sig?
Jag börjar kanske vänja mig. Det låter sjukt. Jag som
inte ville vänja mig för några veckor sen.
Men nåt i mig har tydligen processat färdigt. Just den delen. Eller? Kanske jag bara har en sån känsla idag. Kanske det blir varannan gång? Men det är ingen som vet.

Det är mitt i natten nu. Jag väljer ändå att lägga ut detta tror jag.

Arvid vaknade igen av en mardröm🥺 Han skrek länge helt hysteriskt. Jag kunde knappt få kontakt med honom. Flickorna vaknade också. Arvid fortsatte skrika, men övergick snart till gråt. Han satt som ett plåster på mig länge. Han ville ha pappa också😔 Ringa pappa! Grät Arvid

Såklart jag gjorde det. Men inget svar i den andra änden. Jag ringde flera gånger. Sms också. Men inget svar. Arvid blev mer ledsen. Jag med. Men försökte inte visa det. Åter igen får man känna sig övergiven och ensam med det stora ansvaret för barnen.

Jag kommer aldrig stänga av min mobil, när barnen inte är hos mig. Aldrig stänga av ljudet.

03.30 nu.

Måste försöka sov lite innan en ny dag är här.

Hoppas ni får en skön söndag och fin fars dag.

Imorgon får ni vet vad barnen önskade göra för sin pappa.


Kram

Malin








Jag fick ett sms från en underbar instavän som hade svischat pengar för blommor eller gofika❤️🥺🙏🏼 för att jag skulle piggas upp och kämpa på❤️ Så jag åkte ner direkt till byns blomsterbutik och ordnade en bukett😍🙏🏼 Tack Fia😘

??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer