Familj, Mina barn, Separation

För barnens skull

Barnen är mitt allt nu.

Jag har lovat mig själv att göra allt för dem, att skydda dem för att inte hamna i kläm.

Jag vill bara förtydliga, för alla, att jag inte försöker få dem att välja sida mellan mig eller deras pappa. Jag vill att mina barn ska ha sin pappa lika mycket som mig.

Jag är glad att deras pappa vill ha dem lika mycket, även om jag sörjer att detta kommer att ske.

Min största mardröm har alltid varit att inte få ha dem hos mig heltid. Nu är jag mitt i den.

Snart har han sitt nya boende, och då kommer jag få påbörja ännu ett hemskt kapitlet i mitt liv. Att barnen inte bor hos mig jämt.

Men det blir också ett bättre kapitel där jag slipper ha honom här hemma. Jag kan inte sörja nu eller gå vidare genom att tvingas se honom här med barnen och tvingas hålla mig undan🥺

Tror många tänker att det är enkelt. Men snälla ni. Det är överjävligt💔

De har varit ifrån mig dagar och nätter under denna 2-månaders period som gått, men det kommer att blir mer verkligen när de ska ta med sig saker, kläder och annat till sin pappa. Inte bara packa för en helg eller en natt...


Målet är att vi, som många andra, låter sina barn ha mamma- och pappa-vecka🥺💔


Jag älskar fortfarande barnens pappa och därför kan jag heller inte prata illa om honom med dem. Det är klart att jag är ledsen här hemma ibland. De ser min sorg. Jag försöker att gå undan de allra flesta gångerna.


När de frågar varför jag gråter. Så säger jag de allra flesta gångerna, att jag saknar deras pappa. Ibland kanske jag säger att jag inte mår så bra av det jag tvingas igenom. Det är inte detta jag velat för dem. Rätt eller fel? Jag vill inte att mina barn ska veta och känna, att det är ok att vara ledsen ibland. Vissa saker är jobbigare att ta sig igenom och vissa lättare.


Jag kanske är mer öppen än andra föräldrar/mammor, vad vet jag.

Jag gör allt för mina barn. Ibland blir det ändå fel. Jag är en människa. Ingen är felfri.

Jag kommer på saker och inser nu också, att jag kanske inte borde berättat så mycket för dem eller här på bloggen, som jag valt att göra. Men jag tänker inte ångra mig. Jag har behövt att få berätta för barnen om min sorg och varför mamma är ledsen eller inte orkar laga mat, att skriva av mig för min skull och att dela med mig.

Att det sen skulle vara så många som ville läsa om detta, är något jag inte hade räknat med.

Jag valde inte själv att tvingas in i denna hjärtskärande process. Jag tvingas framåt, men denna väg valde inte jag. Men nu försöker jag väljer min väg fram. Jag kommer fram till saker. Jag kan också ändra min egen väg allt eftersom.

Jag gör vad jag kan.

Jag gör vad jag tror blir bäst. Men ibland blir det fel.

99% av alla som skrivit till mig, stöttar, känner igen, förstår mitt val, kritiserar mig inte. Säger inte att jag skadar barnen. Säger inte att jag tvingar barnen att välja sida. Säger inte att jag borde tänka på mannens känslor i min öppenhet.

Men den lilla procenten som valt att göra det. Jag tar det inte illa men jag kan känna att jag varit otydlig eller att jag inte riktigt fått dessa personer att förstå. Förstå hur jag kämpar i storm och hur jag gör allt för att barnen ska må bra i allt detta.

Varje dag skjutsar jag dem till och från skolan (fast de skulle kunna gå) jag väcker dem glad och nästan gör mig till för att de ska smittas av min ”glädje” för en nu dag. Jag vet att de också sörjer. Jag fixar frukost som vilken annan glad mamma och kanske låter jag dem få den mat jag vet att de helst vill ha. Jag kanske låter det bli lite mer gott, och låter dem ha sina mobiler/skärmar längre och mer än innan. Jag kanske låter dem börja prata sent på kvällen, fast de borde sova.

Jag tar mig tid och lyssna på dem, oavsett när, och jag försöker besvara alla frågor.

Men hans beslut om var han ska bo, har inte varit lätt att hantera. Mest för att barnen (mest flickorna) varje dag säger att de inte vill bo där....”Det vill inte jag heller!” Vill jag skrika! Men det gör jag såklart inte!!!

Men jag kan inte stå och ljuga dem rätt i ansiktet, att hans val är bra.

”Vi får göra det bästa av detta” Vet inte hur många gånger jag sagt just den meningen senaste tiden.

Jag kan bara lova att den vecka eller dagar som ni bor hos mig, ska ni få all min uppmärksamhet och kärlek jag kan ge.



Gillar

Kommentarer