Separation

FY FAN PÅ REN SVENSKA

Morris väckte mig redan vid 06.00 idag🙈 jag tänkte sova vidare, men tankarna om allt började snurra och sen var det lika bra att gå upp.
Innan första barnet hade vaknat, så hade jag hunnit svara en massa fina grattis-hälsningar på mina Instagram kontoren och varit ute en långpromenad med Morris, städat lite i köket och hunnit se ett avsnitt på en ny serie, som var jätte bra! Nu minns jag inte namnet🙈 men ska tipsa om det på min story sen på @malinshusochhem.

Senaste dagarna har jag funderat en hel del kring detta med att människor valt att lämna in en orosanmälan på mig. Den senaste som var anonym, tänker jag att personen i fråga är riktigt feg och hjärtlös, och enbart vill vara elak och skada. Men så kände jag även för de andra som inkommit.
Speciellt om personen i fråga skickar en orosanmälan för att jag bloggar om mitt liv, och att jag, för denna person är störande öppen med vad jag och barnen går igenom. Kanske mest att personen uttrycker det som att jag blandar in barnen i mitt liv...men läs den meningen igen. Mitt liv som trebarnsmamma handlar ju (så länge barnen bor hemma) ett liv med dem. Hur skulle jag inte kunna blanda in dem i mitt liv? Det är enbart en fråga om att jag är bloggare. Denna person har några tusen orosanmälan att skriva tror jag, för ensam om att skriva om sitt liv med barn i olika livssituationer är jag inte 🙄(!).
Att deras pappa blandar in dem i detta beslut som var den som tog det, att lämna mig, och på så vis vända helt upp och ner på deras vardag och familjesituation, det verkar de inte ens se som en anledning för mina barn att må dåligt över. Nej enbart att jag skriver på en blogg om detta (!?) Åter igen. Barnen läser inte min blogg. Hur vet jag det. Tro mig. Det har jag sett till.

Jag har skrivit i många år om vad jag och barnen gjort och även olika saker som hänt dem osv. Både sorg och glädje. Men nu när jag tyvärr måste skriva om denna mardröm som vi går igenom, då ska det vara fel?

Så känsliga läsare: jag ber dig att vänligt att sluta läsa min blogg eller följa mig på Instagram.
Tyvärr är inte livet en dans på rosor, och det tror jag ni vet.

Tänk alla författare eller böcker som är skrivna om olika livsöden och tragedier. Böcker är ok men inte att skriva om det när det pågår? Bara en tanke som slagit mig många gånger. Det blir nog en bok en dag av allt jag går igenom. Så ni kan väl vänta in den då. Bespara er energi på att skriva till mig att tex skriva att jag är en dålig mamma eller skicka in orosanmälan. För jag vet att jag är den bästa mamman för mina barn och jag vet bäst om vad de tycker är ok eller inte. Flera av mina inlägg tar jag bort efter hand, och så kommer även kommer detta att avpubliceras inom tid. De blir väl den där boken en dag;)
Barnen har bott hos mig mer än 90%. Tror ni det är för att de anser att jag gör deras liv värre. Svar nej.
Varför vill de inte bo hos sin pappa? Svaren är många. Men en större anledning är helt klart hur han väljer att inte försöka kommunicera mer än via sms o telefonsamtal med barnens mamma. Mig. Det sistnämnda har jag gett upp, för det fungerar inte. Hans ilska och hat går inte att prata med. Men han säger säkert annat till sin nära, han har ju även försökt få mig att tro ”jag har ingen konflikt med dig” öh...ok. Hur tänker han då? Han vågar inte ses och prata som vuxna människor ensamma, utan det ska ske med soc??? Tror han på riktigt att det är en bra väg? Så otroligt konflikträdd. Det har han alltid varit.

Har vi träffat soc tillsamman än? Svar nej det har gått över två månader...

Tillbaka till detta med orosanmälan.
Jag tycker inte att en person ska få lämna en orosanmälan anonymt hur som helst eller i alla fall. Det borde vara enbart vid så svårare fall att personen i fråga skulle riskera nåt för egen del. I detta fall så borde soc kanske inte ens nämnt denna för mig. Det är ett ganska solklart fall varför denna orosanmälan kom in efter det media-storm på nätet som blev den 19 februari mot mig, som Influencer/bloggare. De vet hur jobbig situationen är för mig, och just detta med mitt bloggande/Influencer som egen företagare (deltid) visste de om. Vi har haft diskussioner om detta, då barnens pappas familj lämnade in en orosanmälan av just den anledningen. Så nej, jag är verkligen inte nöjd med socialtjänstens hantering av vårt fall. Jag skulle verkligen kunna säga att jag inte fått känna en gång av det de krävt av mig och barnen, inte har hjälpt oss att få deras pappa att hjälpa till i denna situation om umgänge. Han har snarare lagt all skuld på mig. Så enkelt för honom och väldigt oansvarigt.

När soc gav mig informationen om den där senaste orosanmälan, kände jag att jag blev tvungen att besvara eller förklara mig igen som bloggare och varför jag valde att åka till Sälen med sjuka barn. Att barnen var sjuka, handlade som sagt inte om nåt som skulle göra nån annan sjuk i Corona. Det har jag redan förklarat och att de behövde få bryta vardagen med nåt kul, trots deras psykiska mående. Att tro nåt annat än att jag vill barnens bästa, är tråkigt och det får mig inte att känna någon större tillit till denna så kallade hjälp för barnen, som de ofta upplyser mig om och har även sagt till barnen två gånger.

Jag har två före detta vänner som lämnade in varsin orosanmälan på mig. Den första var endast dagar efter min sjukhusvistelse när jag i en ensam stund på juldagen, helt ensam utan barnen, får denna otroligt smärtsamma magsmärta (som jag haft under ett par månader innan) och skapar tyvärr en värre situation när jag tog stark medicin mot smärtan, när jag druckit ett par glas vin (det var inte mer) vilket ledde till nåt mycket värre, både fysiskt och psykiskt. Jag valde att ta fler tabletter. I ugnen hade jag lagat en Jansson som jag skulle äta den kvällen. Hade jag planerat detta, så är jag ganska säker på att den inte stått i ugnen den kvällen.
På sjukhuset ser de att jag har inflammation i bukspottkörteln, o för er som tror att det enbart beror på en mängd alkohol under en lång tid, så kan jag meddela att så inte var fallet för mig. Jag tror jag aldrig mått så dåligt både psykiskt och fysiskt som jag gjorde den helgen. Den var fruktansvärt. Den smärtan och sen inte få äta eller ens dricka nåt på två dygn. Barnens pappa som lämnade mig med grannar och lät mig åka ensam i ambulansen..Barnens pappa vägrade att låta mig få träffa barnen. Barnen vägrades att få träffa sin mamma. Barnens pappa sa till barnen att mamma var skadad i huvudet...att jag inte kunde ta hand om dem på ett tag. Utan att träffa mig. Utan att prata med läkarna.

Mitt val att hämta två av barnen sen utan hans vetskap, ångrar jag inte. Jag tror inte jag hade fått sett barnen på flera dar om han hade fått bestämma . Detta är alltså den man jag älskar och trott nånstans att han älskat mig. Men att han valde att göra detta mot mig...oförlåtligt.

Knappt en vecka efter får jag orosanmälan från en jag trodde va min vän.

Att jag druckit mer alkohol efter att barnens pappa lämnat mig, svar ja. Men absolut inte varje dag och inga större mängder en ett eller två glas en kväll. Men min ”vän” som enbart läst om det jag går igenom på mina sociala medier, inte har pratat med mig sen en kväll i oktober, valde att tillägga oro för alkoholmissbruk...😳

Båda är pedagoger, och måste på nåt vis glömt vår vänskap. För jag kan absolut inte förstå hur man som vän kan skicka in en orosanmälan utan att ha pratat med sin vän på flera månader, inte träffat, inte hört sig för eller stöttat vännen, som öppet skrivit om denna svåra period på sociala medier. Men ändå valt att följa slaviskt och läst allt! (Jag kan se all som väljer att följa min story oavsett de följer mig eller ej). Det är bra. För då har jag blockerat många, bekanta, nyfikna som inte vill följa, men som aktivt söker upp mina konton)

Har mina fd vänner, utifrån sin roll tagit miste på skillnaden om ett barn i deras skola och en nära väns barn, som de aldrig träffar i vardagen?
Såklart en orosanmälan är berättigad om ett barn i deras närhet skulle berätta eller visa sig vara i en allvarlig situation. Men i detta fall..jag får ingen som helst förståelse i deras agerande. Heller inte de vänner som valt att hålla med och tar avstånd från mig i samma veva. Deras tystnad säger mig det.

Så jag har känt mig som en ännu större förlorare. Jag har inte bara förlorat min man utan även nära vänner. Men så var det tydligen inte riktiga vänner. De som stöttar mig nu och finns kvar, är de sanna vännerna. Jag behöver inte falska elaka vänner. Men den sanningen har ändå gjort ont. Speciellt från den vän som valde att lämna ett meddelande innan på mobilsvar. Om du tror att det gjorde saken bättre eller att jag skulle känna nån mer förståelse över ditt otroligt hemska agerande och beslut. Svar nej. Att meddela i din orosanmälan att jag vägrat din hjälp eller stöd som vän, är en ren lögn. Du valde att läsa och dra dina egna slutsatser utan att ens prata med mig. Inte en hälsning vid jul, ens när jag hamnat på sjukhus eller när jag nyss fyllde år...efter så många år som vänner.
Ditt gråtande meddelande på telefonsvararen bevisar bara hur du själv låter ditt eget dåliga mående drabba vår vänskap och ditt beslut att välja denna väg. Det var också vad jag berättade för soc. Ni båda har stora problem med att se skillnad på er yrkesroll och vän. Håll isär. Behandla inte vänner så här i framtiden. Jag fick ett viss medhåll från soc i det.

Så bli inte förvånade när jag vänder mig bort, den dagen vi ses. Speciellt när jag har barnen med. Den dag jag möter dig ensam så kommer jag troligen säga ett och annat, eller bara behandla dig som nån jag aldrig vill kännas vid. För det är precis det ni fått mig att känna.

Till barnens pappas bror med fru, som också lämnade in en orosanmälan...Jag vill bara säga: Tack för att ni hörde av er efter att han lämnade mig. I 18 år har jag varit en del av familjen, men tydligen inte värd att ens beklaga vår situation. Inte ett samtal inte ett sms. Jag fick ett svar när jag undrade varför en av er tagit bort mig från både facebooka o Instagram. Du skrev att det var ett misstag. Hm...svårt att tro.
Vad har jag gjort er i detta? Jag förstår inte hur ni kunde välja att inte höra av er. Säga nåt. Precis som jag aldrig varit en del i ett liv alla dessa år...vad är ni för hemska människor?

Nu kan jag känna ännu mer i, och med hans familjs agerande, att ett rykte om vad som hände i ett förrådet på en arbetsplats..når rätt person en dag...

Jag vet ju att ni alla i hans närhet läser min blogg. Jag tror inte han berättar hur hans beteende påverkar barnen negativt. Han verkar inte inse det heller i och för sig. Ni tror säkert som han själv, att han skulle bli en bättre pappa utan mig. Tyvärr har han enbart visat motsatsen. Barnens motstånd att träffa honom säger allt.

Dags för en ny orosanmälan nu kanske?
Det skulle inte förvåna mig eller ens beröra mig i dagsläget. Ju sämre han är på att kommunicera med sina barns mamma, desto mindre får ni troligen träffa mina barn. Det är inte mitt fel!

Jag lider med barnen. Det hade kunnat varit så mycket bättre separation än detta. Det hade ni som valt att lämna in orosanmälan kunnat göra. Istället förvärrar ni det.

Jag undrar om alla de som skickar in en orosanmälan förstår vad det kan leda till. En orosanmälan görs om du tror att barnet far illa i sitt hem. Jag blir alltså anklagad att försämra barnens liv med att jag skriver på en blogg, som de aldrig får läsa. Jag blev anklagad för att dricka för mycket, utan att personen i fråga ens funnits nära i mitt liv de senaste månaderna. Helt baserat på sin egen reflektion av det jag skrivit på mina sociala medier. Dock har jag inte skrivit om att jag dricker alkohol ofta, möjligtvis skålat in nån helg på nåt av mina Instagram. Jag är förskräckt över hur enkelt det är att förstöra nåns liv mer än det redan är.
Vill ni att socialtjänsten ska ta mina barn ifrån mig? Få bli tvingade att lämna mamma? Som de nu helst vill vara hos? Och mår bäst hos?
Det är ju i princip så du måste tycka när du tar valet att skriva en orosanmälan. Att de mår sämre hos mig.
Fy skäms på er! Ni gör det värre för barnen och riskerar större konsekvenser än jag tror ni förstår!
Ni kanske borde läsa mer om vad en orosanmälan kan leda till här på soc.

Jobbigt inlägg. Men det var dags att ta upp detta. Alltför många blir utsatta för detta. Flera hundra mammor har skrivit till mig om hur de också varit med om liknande. De tycker det är skönt att någon vågar ta upp ämnet och uppskattar min ärlighet. I denna svåra situation.

Jag hade inte ork då de kom in. Men idag mår jag så mycket bättre och är mycket starkare mig själv, så nu kan jag skriva om det utan att det får mig att falla/gråta över detta. Det är nog med det nu.

Ha en fortsatt fin lördag
Kram
Malin





Gillar

Kommentarer