Familj, Mina barn, Separation

Gör jag fel?

Jag gjorde fel att skriva om separationen, och valet att skriva om hur min men även hur barnen upplever sin sorg i detta, att blanda in dem i något de inte behövde bli inblandade i... men vänta, hur skulle de inte kunna bli inblandade i hans beslut att lämna mig?

Jag gjorde fel att beskriva min sorg i detta, det är inte ärlighet, det är osanning och den tolkas som att jag väljer att skada barnen. Men vänta nu...han har ju inte sett alla gånger jag smugit undan och gråtit i min kudde, så att inte barnen ska se eller höra? Alla gånger jag låst in mig på toaletten och satt på duschen för att de inte ska se eller höra. Alla gånger jag tvingat mig att trycka undan min sorg nästan varje morgon innan jag lämnat av dem på sina skolor, för att sen sitta i bilen på uppfarten hemma och gråta och skaka av sorg av hans beslut. För att de ska slippa bli inblandade i mitt mående.

Jag vet att mina barn inte läser min blogg eller konto på Instagram. Barnen blir tyvärr inblandad i detta oavsett. De blev det den dagen han valde att berätta om sitt beslut att lämna mig.

Hur inblandade de blir, det beror väldigt mycket på hur vi som vuxna beter oss. Absolut. Där har vi ett stort ansvar.

Jag gör allt jag kan för att skydda barnen, men också att de ska slippa se eller höra om min sorg. Den bearbetar jag med nära och kära och professionell hjälp. Men alla tårar kan jag inte dölja.

De ser och hör hur deras pappa väljer att vara mot mig. De såg hur han valde att inte hjälpa mig i flera veckor. De såg och ser hur jag får göra allt är hemma själv nu eller ta hjälpa av andra i min närhet.

De ser hur sin pappa inte vill prata eller vara med sin mamma. De ser hur han förändrar sig mot dem, men mest mot mig. Det är inte bara jag som ser hur han förändrats när han ska vara här hemma, för att umgås med barnen. De ser att jag gör vad jag kan för att inte vara med när han är här, eftersom det är hans önskan och jag försöker att göra det. När deras pappa åker är det mig de pratar och ventilerar sina känslor med.

Jag valde fel enligt honom. Mitt val om mitt skrivande här på bloggen och Instagram menar han skadar vår framtida relationen..hans tillit till mig finns inte längre. Men vänta nu...Jag skadar vår framtida relation? Var det inte han som lämnade mig? Var det inte av just den anledningen. Att han bland annat saknar tillit? Hur kan mitt skrivande då göra det än mer obefintligt? Förstår inte det.

Det är verkligen fascinerande men kanske mest oförstående hur en person som jag levt med i 18 år förändras så här och inte kan se sitt eget ansvar, utan lägger sin egen skuld på den som blivit lämnad.

En följare skrev till mig: Det han säger och gör är en spegling av vad han känner om sig själv..men tar ut det på mig.

Till exempel hans val att inte vilja berätta för barnen om hans beslut att lämna mig? Inte ens efter en vecka? Då jag i princip börjat svälta mig själv, knappt sovit nåt om nätterna, slitit med att orka jobba dagtid. Jag fick direkt prioritera bort allt annat på min fritid som tex leda mitt handbollslag...där emellan kunde jag knappt vara runt barnen utan att börja gråta den veckan, innan de visste. Till slut blev det ohållbart för mig och jag blev den som berättade. Än idag är han arg på mig över detta. Men hallå!? Det var hans beslut. Inte mitt att splittra vår familj.

För hur skulle jag kunnat överleva en vecka till så? Hans svar var att jag skulle ”landat mer i detta” han ville att vi skulle ta beslutet ihop...(!?) Han lämnar inte mig utan vi skulle avluta vårt äktenskap gemensamt. Det var hans önskan. Ja ni hör hur galet det låter va? Eller är det bara jag som anser att han krävde nåt helt orimligt, då jag aldrig ville eller vill ge upp oss. I nöd och lust. Det betyder nåt för mig.

Vi har haft kämpiga perioder, jag tänker inte ljuga om det. Men vi gjorde ett val och jag valde att se framåt. Trodde jag i alla fall. Men uppenbarligen spelade han ett spel.

Jag trodde vi hade släppt det förflutna för att kunna se framtiden tydligare och reflekterat över vart vi ville gå. Men hans besatthet av det som en gång varit sätter hinder i den väg som får oss att se möjlighet i att nå våra gemensamma mål, vi hade ihop. Att släppa taget om det förflutna är chansen mycket större att vi kommer inse att krisen vi hade bara är ett hinder på vår väg. Att visualisera framtiden kan till och med producera nya möjligheter. Men han valde att inte ge oss den chansen. Han kan inte släppa det förflutna.

Jag har ännu inte glömt de första veckorna med hans aggression och ilska mot mig, när han ska förklara varför han vill lämna mig och sen hans sätt att inte vilja prata med mig om hans beslut att ge upp? Inte svara på mina sms eller telefonsamtal. Eller när jag reste i 1,5 timma till vår stuga sent en lördagkväll (där han då bodde en helg) och han inte ens kan bjuda in mig för att prata. Står kvar i hallen och när jag i tårar väljer att gå, då hans ovilja att prata var extremt tydlig och att hans förståelse för hur ledsen jag var och hur mycket jag behövde få älta och prata med honom, inte fanns alls. Han såg bara arg ut. I min förtvivlan över detta bemötande, väljer jag att gå efter knappa 5 minuter, och han gör inget för att stoppa mig där och då. Han bad mig inte att komma tillbaka. I en timma står jag i iskallt regn utanför min bil som jag valt att parkera en bit bort. Hur kunde han inte ens försöka förstå min sorg eller visa nån liten omtanke? Jag hade rest så långt. Kunde han inte ”orkat” ”stått ut” med att få ge mig den tiden med honom, för att få älta, gråta kanske skrika. Utan barn i närheten...men inte.

Han kunde inte ge mig ensam tid med honom att få prata, ventilera eller försöka förstår. Trots det är jag dum nog att ställa upp på hans önskan, att vara med, när vi tillsammans lovade barnen att han ska bo nära deras hem. Det lugnade barnen massor, även mig där deras kommande nya vardag. Även min såklart.

Så när han bara efter några veckor, ändrar sig, att inte bo så nära. Utan tar ett eget beslut över barnen och mig, då rann min bägare över.

Jag tänker att jag skulle kunna skriva: som man bäddar får man ligga

Men så var det inte riktigt så jag tänkte då, när jag valde att skriva om min upplevelse i denna separation. Kanske den känslan är mer så nu, efter alla hans osmidiga agerande.

Där och då, när vetskapen om att han tog ett avgörande beslut om sitt boende, som inte var förankrat hos barnen...eller mig för den delen, var det som fick mig att ta beslutet att skriva om vår separation.

Jag har skrivit en hel del om separationen men långt ifrån allt. Det finns delar som jag uteslutit för barnens skull.

Han tror eller tycker att jag marknadsför vår skilsmässa. Redan där bekräftar han hur han ser på mig. Jag berättar om hur han på sitt enormt osmidiga sätt agerar efter att han krossat mitt hjärta, det vill han såklart att ingen ska få veta.

Men där och då, när jag kände att han även att sårade barnen igen, fick det mig att bli så fruktansvärt ledsen och arg! Hur kunde han!?

Jag skulle kunna skriva en lång uppsats på allt jag gjort för honom alla dessa år, för att möjliggöra hans karriär och önskemål om tex jobba utomlands i 5 v. Där stod jag med två blöjbarn, hund och ansvar.

Så en dag startar jag mitt egna företag. Det började ganska bra. Krävde mycket jobb på min fritid. Men jag kände att det var min tur. Men nej. När det började gå bra för mig, då ville han rasera det och kräva att ge upp mitt företag och pool-projekt för att jag ens skulle få en liten chans. Men han ville inte lämna några garantier.... där och då grät jag av lycka för en liten liten chans...men snart övergick den till oro och osäkerhet.

Ska jag ge upp allt jag arbetat för, lagt ner så mycket glädje och tid på i 4 år?

Beslutet var inte enkelt, men hans sista mening: jag lämnar inga garantier, gjorde saken lättare. Varför ska jag ge upp allt? Ge upp allt jag drömt om eller tyckte om att göra...Hur skulle jag framstå då som mamma till mina tre barn? Skulle jag ändra min personlighet och det jag älskar att göra på min fritid? Speciellt när han rundade av med en mening som inte ingav till några större förhoppningar...

Att skriva om detta är både smärtsamt och blottande och hemskt. Jag skäms över att han inte ville leva med mig. Så jag det är ingen glädje i att skriva om detta. Det är min process. Jag läker mig via att skriva. Rätt eller fel. Det är ingen som har rätten att bestämma.

Jag vet att jag inte är ensam som bloggare att välja sin sanning och upplevelse i livets olika faser och händelser i sin blogg. Så att det skulle komma som en chock för honom och andra i min närhet...lite konstigt kan jag tycka. Vem är han eller de att döma mig från att känna saker eller att berätta? Ni som stör sig på mitt val eller skrivande. Varför läser du? Sluta läs!!

Vi hade ett tryggt beslut, som vi gemensamt suttit och lovat barnen för en enklare vardag för dem men också för oss som föräldrar. Deras pappa skulle bo i samma samhälle så att barnen lätt kunde ta sig till sin skola, vänner och båda sina föräldrar.

Jag hade önskat att jag en dag skulle kunnat skriva om hur bra vi gjorde denna separation. Men det blev allt annat än bra...tydligen är det mitt fel. Jag säger nej till det.

Nu står jag här på kanten till ett stup. Får höra hur allt är mitt fel för det som händer framöver. Jag kan inte backa tiden för att ändra mina val. Jag kan inte påverka hans val, utan endast min egna framöver. Ska jag hoppa ut eller ska jag försöka ta mig ner säkert till barnen.

Jag kommer låta det ta tid. Men ner säkert ska jag..till barnen och ge dem allt jag kan och min egen hälsa i detta.

För någon vecka sedan, valde jag att avpublicera flera av de inlägg, som jag skrivit om vår separation. För vår framtida relations skull, något som jag värderar högt just nu. Men när jag gång på gång får olika typer av käftsmällar av honom den senaste veckan, har jag ändrat mig i det.

Inget jag gör eller skriver här eller på mitt Instagram är tydligen ok för honom. Ska jag bry mig? Ska jag bry mig efter att han stänger alla dörrar själv till en bra relation oss emellan.

Så varför ska jag ändra mig då? Varför ska jag leva vidare som om han fortfarande hade rätten att styra mina val. Han skiter ju fullständigt i mig när han gör sina nu.

Jag tror jag var så djupt nere som människa där och då, så när han svek mig och barnen igen, blev mitt skrivande en räddning för stunden. Jag kan inte tvinga honom att förstå, men jag har försökt. Han väljer att stänga flera dörrar nu pga mitt val jag då tog. Att det blev konsekvenser på hans agerande, är inte nåt han kan förstå. Jag kan inte tvinga honom till att förstå det heller.

Hans beslut påverkar mitt liv mer än nånsin. Inte bara att jag tvingats till ett liv som jag inte önskat eller vill ha, även detta med att tvinga se på när han tar beslut som inte blir bra för varken barnen eller oss som föräldrar.

Det finns inget jag kan göra mer än att finnas för barnen och stötta dem. Jag har i helgen lovat mig själv, att inte ge mer än vad jag får tillbaka.


Kram Malin



Gillar

Kommentarer

Vic
,

Försök att fatta dina beslut utan att ta hänsyn till hans vilja och känslor. Ta bara hänsyn till dig och barnen i nuläget, men försök vara lite strategisk. Handla utifrån ert väl och ve men gör inget som kan vändas emot dig. Det låter som han tagit alldeles för stor plats i ert liv tidigare. Du behöver inte honom även om det gör ont när kärlekskänslor är kvar. Du är så kapabel på egen hand... Och vänta och se så ska du se att du kommer att både lyckas och vara lycklig... Utan honom.

MalinsHusochHem
MalinsHusochHem,

❤️🙏🏼Tack. Kram Malin

nouw.com/malinshusochhem
Ida
,

Jag vet inte vad jag ska säga. För vi känner bara till en liten del och har inte helheten. Men låt inte han styra dig emotionellt. Du har försökt prata med han och lösa det för barnens skull så nu tycker jag att du med ändrar strategi. Det gör ont och det kommer göra ont. Men det kommer bli bra. Stay strong ❤️

MalinsHusochHem
MalinsHusochHem,

❤️❤️🙏🏼Tack! Kram Malin

nouw.com/malinshusochhem