Separation , Familj, Mina barn

Jag får bara en chans


2 månader och 13 dagar.
Så lång tid tog det för mig, att få veta hur det skulle kännas att lämna barnen hos deras pappa för första gången..vid hans och barnens nya hem. Det blev också första dagen för en stor vändning och en enormt viktig insikt, för min egen del.

Det tar emot att skriva och veta nu, att mina barn ska ha ett andra hem. Det känns väldigt overkligt och sorgligt och smärtsamt. Den känslan kommer jag nog aldrig bli av med.

Jag skulle vill säga att de bara har ett riktigt hem, hos mig... men varför skulle jag välja att tänka eller säga så? För vem skulle det egentligen bli bättre? Ingen. Inte ens mig själv.

Vad vinner jag av att försöka ”vinna” över dem
på ”min” sida eller hem om de inte vill det. Ingenting. De kommer bara hamna mer i kläm och bli mer sårade och ledsna barn i detta. Jag vet hur det känns.
Det är ju inte deras fel att deras mamma och pappa inte ska leva ihop.
Jag blev därför tvungen att få stop på denna situation mellan mig och honom, för att det ska bli så bra för dem för denna nya start.

Jag får bara en chans.

Starten för vår nya vardag, börjar nu. Den började igår, då våra barn skulle dit för första gången.

Tiden innan, när han bodde hemma tre kvällar o veckan och sov över de flesta gångerna, var kanske svårast för mig, men ett måste för att barnen skulle få träffa och vara med sin pappa.
Men de skulle inte då kunna se eller förstå hur det skulle bli för dem med två boenden. De skulle inte veta hur det skulle känns att för första gången få vara eller bo hos deras pappas i hans nya hem, även deras nya hem.

Den dagen visste jag skulle komma, och då skulle allt detta med vår separation bli mer verklig för dem.
Så just av den anledningen kunde jag inte vara en del av att göra det värre för mina barn.

Jag kan inte kräva nåt från honom nu. Jag kan inte få honom att ändra sina beslut. Jag kan inte få honom att vilja ge oss hopp om att vilja tro att det kan finnas en chans för oss i framtiden.

Jag kan bara bestämma eller välja hur jag tar ansvar för att inte låta barnen hamna i svårare situation än vad det redan är. Jag måste göra allt för att de ska känna sig säkra eller trygga nu. Det går inte att göra om denna start sen...som sagt. Jag får bara en chans att göra det rätt och bra för dem från start.


Det är så viktigt för mig att de ska våga säga hur de känner utan att bli rädda för att såra mig eller sin pappa. De älskar oss båda.
Jag vill att de ska veta att jag (vi) älskar dem oavsett, och att jag (vi) stöttar dem oavsett de vill vara med mig eller sin pappa.

Jag vet ju...hur det var och är att ha skilda föräldrar. Jag var själv som min äldsta dotter, 11 år, när jag och mina syskon fick veta att vår pappa skulle lämna vår mamma.
Så jag vet. Jag vet hur det var som barn att se sin mamma i sorg. Jag vet hur ett barn i den åldern kan känna sig rädd och vilsen när sådant här händer. Den trygghet jag kände som barn när jag först hade två föräldrar som levde ihop, för att sen skaka om min vardag och trygghet, när den ena lämnade familjen. Så nej, jag kommer inte låta mina egna behov eller önskemål stå före mina barns.

Nu vill jag göra allt jag kan för att de ska känna att de ska trivas hos oss båda i denna nya vardag.
De ska inte tvingas till nåt som de inte vill, för att vi ska må bra. Barnen går nu alltid först.

Så jag valde att ringa honom. Få att få oss att fokusera på barnen men också vår nya relation isär, för att få detta att fungera så bra som möjligt för barnen.
Vårt fokus ska vara att göra det bästa för barnen i detta, men vi kan aldrig lyckas helt bra om, vi som deras föräldrar, inte kan prata med varandra.
Att bli vänner nu, är inte den relation jag pratar om just nu. För han har sårat mig en tid nu på olika vis. Det jag menar är, att bygga upp en ny relation mellan oss som fungerar så bra, att vi ska kunna prata om barnens bästa utan att gå in på varför vi inte lever ihop längre. Vi kommer troligen aldrig att förstå varandra i det, då en av oss vill men inte den andra.

För barnens bästa, var det mitt förslag att jag skulle hämta barnen efter skolan igår, och sen skjutsa dem till deras pappa.
På så vis kunde alla tre barn känna mitt stöd i detta och samtidigt fick jag även chans att se var (utanför han ny boende) barnen kommer vara när de inte är med mig. På detta vis ville de till slut alla tre följa med.

Hela dagen fram till att jag skulle åka och hämta dem, mådde jag riktigt dåligt. Jag kunde inte riktigt fokusera på jobbet som jag önskat, utan det låg där i bakhuvudet, att jag skulle skjutsa dem hem till honom...jag mådde illa, kände mig väldigt trött och lagom till jag skulle åka, hade huvudvärken tagit fart.

Där stod han. Vid vägkanten och tog emot barnen. Överlämningen gick bra. Men att starta bilen och åka därifrån...det var en overklig situation och hemsk mardröm.

Jag hade sagt till barnen att jag skulle åka och köpa julklappar, men det var mest för att lätta upp stämningen i bilen.
Men det blev faktiskt så ändå...Jag styrde först utan mål...tårarna rann..ett samtal till min mamma.

Det har blivit min grej att försöka ringa nån av de nära o kära när jag faller. Det skingrar mina tankar och de jobbigaste känslorna...

När jag till slut kom hem, var bilen full av både klappar och mat, kände jag mig ganska nöjd och stunden hemma innan barnen kom hem gick ändå ganska fort. Men huvudet sprängde och jag kunde inte riktigt slappna av. Kanske inte så konstigt...

Jag textade mannen att om barnen ville att han skulle komma in, var det ok.

Jag hörde glada barn i dörren. Så jag reste mig upp från soffan där jag låg framför en film, och mötte upp dem.
”Jag har fått ett jätte fint rum” säger Arvid glatt.
Jag svarar ”men vad kul” och ler när jag kramar om honom och flickorna.
Hjärtat blödde.

Mannen säger hej då till barnen i princip direkt, och valde därmed inte att komma in en stund.

Barnen berättar lite om deras eftermiddag och kväll med pappa. De har ordnat sina rum, bäddat sängarna och jag hör och ser hur glada de är när de berättar.
Sen blir lite märklig stämning, då tjejerna ber lillebror att sluta berätta allt, som om de ana eller visste att det var jobbigt för mig att höra, hur glad han fortsätter att vara och hur han gör allt för att jag ska få veta allt. ”Det är ok tjejer” sa jag. Klart han ska få berätta.
Jag försökte verkligen dölja att det var smärtsamt att höra, men lyckades inte helt..antar jag, eller så var de osäkra på det och ville inte chansa. Det vill jag inte att de ska känna mer.

Barnen och jag såg på julkalendern ihop och sen sa jag att det är dags att göra i ordning för sängen.
Minstingen vill inte stänga av tvn eller ge mig tv-dosan. Så jag fick till slut säga åt honom lite mer. Då blir blir han jätte arg och började sen storgråta. Sprang till sitt rum och sa att han vill till sin pappa. ”Jag vill sova hos pappa ikväll”
Tjejerna hade gått till sina rum.
Där satt jag kvar och tårarna börjar återigen rinna. Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Vet inte riktigt där och då hur jag skulle agera. Jag såg hur sonen kommer tillbaka gråtande till köket på håll och ta sin mobil. Jag förstod direkt att han skulle ringa sin pappa..

Jag torkade mina tårar och gick till flickorna. Frågade dem om de också vill sova där. En av dem vill det. Jag kan inte säga att det inte gjorde mig förvånad men nu var det bara att visa sig stark och stötta dem.

Jag gick sen in till en gråtande liten kille, som fortfarande pratade med sin pappa i mobilen. ”Jag vill sov hos dig pappa”
”Om du vill sova hos pappa, kan jag skjutsa dit dig” sa jag. Den lyckan jag såg i min sons ögon gick inte att ta miste på. Jag blev alldeles varm och glad för hans skull.

Så snart stod jag där och packade lite saker till barnen för en natt, och kände jag en oväntat liten glädje i det hela.
En av flickorna blev osäker och ledsen. ”Vi packar med dina saker, så får du fundera på vägen dit” ”du kanske ändrar dig” sa jag.
Men det gjorde hon inte.

Jag lämnade två glada barn i snöyran utanför hans boende. Han mötte upp.
Tredje barnet är ledsen. ”Förlåt pappa men jag vill inte sova hos dig”
Vi båda två tröstar henne och säger att det är ok. Precis om jag sa i bilen dit, om och om igen till min andra dotter i bilen, när jag hörde hennes oro att jag skulle bli ledsen. ”Det är helt ok. Mamma blir inte ledsen för att du vill sova eller vara med pappa” ”viktigast för mig är att det blir bra för dig. För er alla tre.”
”Tack mamma. Tack för att vi får åka tillbaka till pappa. Vi hade så mysigt och kul med våra nya rum. Det känns kul att få sova där inatt”.
Det gjorde faktiskt inte alls ont att höra henne säga så. Det gjorde mig bara glad att kunna göra nåt för dem i denna mycket nya situation.

Jag hade anat att det kunde bli så här, när de skulle komma hem. Men jag hade aldrig trott att jag skulle vara så stark att välja att åka tillbaka med dem, när allt jag egentligen ville, var att ha dem hos mig. Så jag kände mig stolt över att jag kunde göra det för dem.
Min kärlek jag har för mina barn är så stor och oändlig. De är ju mitt allt nu. Det kändes viktigt att dagen avslutades som två av dem önskade.

Senare ringde barnen på FaceTime och då blev minstingen lite ledsen och sa han saknade mamma. Men även då fick jag styrka att peppa honom och snart skratta han åt mina fula grimaser☺️

Första natten på länge, som jag somna och var lite glad❤️🙏🏼

Jag vaknade idag och hade samma känsla.,tacksamt nog, men såklart är det fortfarande extremt sorgligt att vakna upp till denna verklighet.

Jag och ena dottern åkte och hämtade de andra två så att de skulle komma till skolan.

Jag har hämtat dem igen efter skolan idag och om en stund ska jag lämna dem hos deras pappa för en hel helg.

Jag känner mig inte lika skräckslagen för att vara ensam en hel helg nu, efter de senaste två dygnen. Jag hoppas bara att det håller i sig.

Det kommer säkert kännas tomt och ensamt senare ikväll...men jag har inget annat val än att börja vänja mig.

Kram
Malin







??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer