Familj, Separation

Jag får panik

Helgen...

Jag skulle från början ha haft barnen denna helg, men jag kände redan i torsdags att mitt mående hade försämrats en hel del.

Jag ville bara vara själv. Jag hade ingen ork för att ta hand om barnen...sorgligt nog.
Senaste dryga två månader, i smärtsam sorg, och att ständigt få vänta med att sörja till sent på kvällen och natten, har satt sina spår.
Att konstant få trycka undan både ångest och gråt så länge under dagtid men även kvällar med barnen eller att ha honom hemma med barnen...ja det var inte lätt. Det är inte lätt nånstans.
Lite sömn och lite mat.

Kroppen börjar säga ifrån...men även psykiskt.

Jag hade ett barn hemma i torsdags till fredag. Men det var verkligen inte lätt att orka uppehålla en fasad att jag mådde bra.
När han till slut somnade bröt jag ihop totalt.
Tårarna och ångesten tog aldrig slut.
Jag somnade gråtande bredvid min son.

Tacksamt nog så var det inte nåt problem för deras pappa, att både hämta dem efter skolan i fredags och ta hand om dem hela helgen.

Det gjorde det så mycket lättare för mig att både jobba den dagen och att se fram emot att enbart ta hand om mig själv.

Men när kvällen kom och jag fick höra av ett av barnen, att han hade våra gemensamma vänner över (hela familjen, trots Corona...!?) på pizza-kväll...bröt jag åter igen ihop. Det smärtade oerhört, och hans beslut att frångå restriktioner under denna pandemi...alla tre barnen hade vänner över denna helg hos honom..fattar inte det alls..

Jag har sagt nej till sånt nu...men det gör inte han. Det känns förvirrande i det hela.

Igår kom barnen hem igen till mig. Jag hade städat deras rum och fixat ännu mer julmys här hemma. Fixat belysning vid den ena långsidan av poolen ut mot vägen. En av dem fick tända upp och barnen älska det!:) en kort stund av lycka.

När det var dag att lägga dem, började alla tre lite efter varandra oroa sig för morgondagen och många tankar och tårar kom upp.

Det slutade med att jag fick be deras pappa att komma och hjälpa mig.

Det blev en sen kväll och lite sömn för hela familjen.

Idag fick barnen vara hos honom, så jag kunde jobba.

Nu på kvällen ångrar jag mig. Jag saknar barnen så mycket att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Ringde och bad han komma med dem...men han tyckte inte det var en bra idé...Jag la på. Krossad igen. Tårarna tar aldrig slut. Jag har så ont i huvudet.

Livet känns så orättvist just nu.

Stundvis tror jag inte att jag kommer klara detta...jag får panik och den värsta ångesten.



??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer