Separation , Familj

JAG KÄNDE MIG AVUNDSJUK


Jag delade en story idag på @MalinsHusochHem från @carolinejansson85

Med texten:
Never blame anyone in life
The good people give you happiness
The worst people give you a lesson
And the best people give you memories 🤍

Tänkvärt. Eller hur?
Fokusera på de människor som ger dig glädje.
De andra lär dig nåt...ja så sant.
De bästa människorna ger dig minnen❤️🙏🏼

Finns så mycket mer att skriva om dessa enkla meningar. Men att det skulle vara lätt i livet att se, kanske inte alltid är det. Just där och då. Utan livserfarenhet, eller insikt om vad jag som egen person kan välja att tänka i olika situationer i livet.

Just nu är jag sökande efter svar och hjälp för att hantera det jag går igenom. Jag kanske verkar svag ibland. Det är för att jag är det ibland. Jag kanske verkar stark och glad ibland. Det är för att jag är det ibland. Känslorna styr mig ibland för mycket. Jag jobbar på att dämpa dem och hantera dem i mer lugn. Det är otroligt vad en sån här hemsk livskris tvingar mig att lära om.
Jag har aldrig levt ensam som nu med tre barn. Det är helt nytt. Jag ville inte hamna här, jag ville inte leva ensam. Men nu gör jag det. Acceptera. Hitta min egen glädje.

Jag är en väldigt kärleksfull person och vill gärna ha närhet och kramas ofta. Jag saknar att få ge min kärlek till honom och få tillbaka. Så nu får barnen desto mer (stackars krakar😉)
Skämt åsidor. Jag fattar att han inte vill ha mig längre. Han ville skiljas. Han valde att ge upp vårt liv ihop för ett annat liv som han tror blir bättre. Hur smärtsamt det än är att veta det, och hur smärtsamt det varit denna tid till nu, och kommer att vara en lång tid framöver, då vi båda har sårat varann, på olika vis...så kan jag inte stänga av mina känslor för barnens pappa, bara så där.

Men tiden gör det lättare. Men det går långsamt. För långsamt ibland.

Men jag står här ändå, i full gång med olika projekt och jag klarar saker som jag aldrig tidigare trott var möjligt. Jag övar mig varje dag, kämpar med mig själv varje dag varje timme. Jag har fått ett större ensamt ansvar för barnen, eftersom de bor mer hos mig, och det kan vara rätt tufft ibland. Vissa dar känns det otroligt ensamt att vara en förälder. Men skillnaden nu är ändå stor. Jag känner att vi kan prata och ta hjälp av varann idag.
Jag kan lyssna mer på honom och han på mig. Det gör allt så mycket lättare i vardagen. Så det känns hoppfullt. Det gör det så mycket bättre för barnen.

Denna påskafton blev inte så smärtsam som jag trodde. Jag fick tårar när jag såg dem utanför huset innan de skulle åka med honom idag. Hans glädje att få med sig barnen. Se hans glädje men inte få vara en del av den.
Den gjorde mig både varm men mest sorgsen. Så många gånger jag sett detta mellan barnen och honom innan, när vi levde ihop. Känslan av stolthet och överfylld kärlek för det vi skapat ihop. Tre underbara barn och vårt liv ihop. Då.
Nu såg jag ut genom köksfönster och kände nåt helt annat i den kärlek jag såg mellan barnen och sin pappa. Jag kände utanförskap. Jag kände mig ensam.
Tårarna började rinna, men jag fick kontrollera dem snabbt för att inte någon skulle se.
Barnen får inte se mig ledsen när de skulle lämna mig. Det får komma sen.

Direkt efter åkte jag och en av flickorna till min syster och hade en mysig påsklunch med hennes familj och min mamma.

Under lunchen kom känslor som jag fick trycka undan. En kortvarig, men ändå så smärtsamt att känna mig avundsjuk på min egen syster, som har sin man kvar och lever det liv jag själv så innerligt önskar att jag hade kvar...men inte har💔

Minnen från alla gånger vi suttit där hemma hos dem tillsammans som en hel familj. Skrattat och pratat och jag som kunnat gå fram och få en kram eller en beröring av honom. Men inte nu. Så ensamt. Så singel...💔 tvingat liv som sagt..

Det blev som ångestattacker som gjorde mig lätt illamående när jag satt där, och jag ville fly från allt där och då. Men jag fick ordning på mitt fokus. ”Du fixar detta Malin” ”det ordnar sig” ”stå ut” ”gråt sen om du måste” ”va stark” ”kämpa” ..... hitta mantra och tänka positivt. Ett måste för att klara detta.

Väl här hemma kände jag mig mer hel igen. Mindre ensam fast ändå ensam. Men hemma i min trygga borg❤️🙏🏼

Kram
Malin









Här väljer jag glädje 😀🐰 Jag och barnen hade alla fyra dessa kaninöron på oss igår och idag 🥰

Påsklunchen hos syrran 👆🏼😍🙏🏼

Gillar

Kommentarer