Jag ringde efter ambulansen


Jag vakande av att jag knappt kunde röra på huvudet. Smärtan i nacken hade stört mig hela natten, men nu var det värre än värst.

Igår hade jag en jobbig nackspärr hela dagen, men tänkte att det kunde väl inte bli så mycket sämre. Så fel jag hade.

Jag kunde knappt ta mig ur sängen. Smärtan var bland det värsta jag varit med om..som knivar i nacken.
Bredvid mig låg min dotter och sov. Klockan vara bara 06.
Jag kämpade mig till badrummet. Smärtan gjorde mig yr och kallsvettig. Tårarna rann och jag fick lite panik. Vissa rörelser gjorde det värre än värst och jag insåg direkt att jag inte kunde titta upp, ner eller åt vänster.
Jag hade svårt att sitta och stå och så började jag känna mig illamående. Som om jag skulle kräkas.
Jag ringer 1177. Sitter i kö länge. Smärtan är maxad. Jag börjar fundera på om jag kanske ska ringa 112 istället.
Till slut blir det min tur och berättar om hur jag mår. Sköterskan i andra änden tycker jag ska ringa 112.
Så jag gör det. Kommer fram direkt.
Vi skickar en ambulans, får jag som svar.
Jag står i nattlinne och inser att jag nog måste klä på mig nåt annat, om jag ska följa med till sjukhuset. Men det är knappt jag kan byta om själv. Jag ringer först mitt ex och berättar om situationen. Han måste hjälpa mig att ta Malva och få iväg henne till skolan.
Jag väcker henne och stackarn blir väldigt orolig över situationen. Hon hjälper mig att klä på mig och packa min väska, ifall att...
Så kommer ambulansen.
Två killar kommer in med munskydd och börjar att undersöka mig.
Du har inget brytet i rygg el nacke. Ingen hjärnblödning. Det var ju för väl, tänker jag.
En av dem känner på min nacke och jag skriker av smärta. Ge mig morfin! Tänker jag. Men så blev det inte.
Jag får istället maxdos av Alvedon och Ipren. De tycker inte jag ska behöva åka med dem till sjukhuset, vilket både kändes konstigt men mest skönt.
Skulle det bli värre så ska jag kontakta vårdcentralen och få remiss till röntgen. Skulle det bli ännu värre så skulle jag komma till akuten.
Ännu värre!? Jag tyckte smärtan i vissa rörelser var så hemska att jag tappade andan och nästan svimmade av.
Men efter en stund började värktabletterna att värka och nu är det ”bara” väldigt jobbigt. Jag kan hantera smärtan. Men den är fortfarande galet smärtsam. Jag kan sitta och röra mig stående, utan att helt gå av.
Stresspåslaget la sig när de ambulans-killarna undersökt mig och berättat att det inte var ”värre” än en rejäl muskelvärk. Trolige från smällen i lördags. Jag slog i en kökslucka hårt på huvudet när jag kom med fart.

Malva blev hämtat av sin pappa och han kom även tacksamt tillbaka sen efter han lämnat barnen på skolan, med sån voltaren att smörja på nacken och ett par liter mjölk, som jag behövde.
Jag tar mig ingenstans i detta tillstånd. Har sjukskrivit mig för idag.

Så liten jag kände mig där och ensam, när jag fick så ont. Jag hade behövt en kram.
Den fick jag av min dotter sen, som kom hem från skolan. Hon kände sig inte bra och kanske det som hände mig idag påverkade en del..hade såklart önskat hon orkat stannat i skolan, men det var inte läge att säga nej till att hon skulle kunna få gå hem.

Nu ska jag försöka lägga mig och vila en stund. Det blev lite jobb ändå några timmar på förmiddagen, bland annat lönesamtal. Har aldrig fått så lite lönepåslag...men det räcker med motgångar nu. Jag orkar inte bry mig. Jag fick nåt. Får väl vara glad för det lilla.

Kram
Malin




Halsduk på för att hålla nacken varm. Ska värma sån vetekudde också.

Gillar

Kommentarer