Familj, Separation

Kan jag få en kram?


Jag var redan sårbar..
Han var arg för att jag lovat åka med den ena dottern för att köpa lite kläder på en av hans dagar. Efter jobbet en dag.
Men så var det inte jag menade. Han menade att jag saboterade för honom.
Jag tänkte inte alls så. Jag visste att vår ena dotter inte ville åka till honom efter skolan. Jag hade försökt flera gånger kvällen innan att motivera henne. Till slut sa hon att hon kunde göra det för min skull. ”Nej” sa jag. Du ska inte känna så. Du ska åka dit för att du vill det, för att träffa din pappa. Inte för att jag vill det.

På kvällen kom utbrott (liksom morgonen efter) att hon inte hade några kläder...jag hade lovat ordna lite byxor mm i nån veckas tid..men inte fått till det med att varken beställa på nätet eller komma iväg en lämplig ”Corona-tid” på dygnet för att minimera risken för att träffa flr många andra människor i butik.

Väl i bilen och på väg ut ur garaget, hörde jag en smäll. Bilen ryckte till. Jag såg direkt i backspegeln att carporten hade åkt ner och förstod vad som hade hänt..😭
Jag tog mig ur bilen och såg hur carporten var trasig och hade fastnat i ett läge. Jag orkade inte ens titta på bilens skador utan försökte att få igång själva garagedörren, så att jag kunde köra ut bilen...Det gick inte. Jag försökte själv trycka upp den...det gick inte heller.
Mobilen började ringa, och jag förstod att det var den äldsta dottern, som undrade var jag var.

Till slut lyckades jag trycka upp dörren och sen körde jag ut bilen, men den gick inte att stänga helt sen. Vi lämnar huset med en halvöppen garageport...tårarna rann på kinden och jag hörde hans röst i huvudet. ”Jag kan komma senare och titta på det”
I kaoset valde jag att ringa barnens pappa, i hopp om att han skulle varit i närheten. Men det var han inte.

Jag biter ihop, och försöker att fokusera på musiken i radion...men tårarna vill inte sluta att rinna.
Jag försöker fundera på vem jag skulle kunna ringa för att få hjälp. Men kommer inte på en enda man i min närhet som jag känner att jag kan ringa.
Min pappa ville jag inte skulle ut i snöyran, plus att han inte ska träffa oss, som är över 70 år. Grannarna hade rest bort.

Nej jag får helt enkelt ta hans hjälp, och trots att jag vet att det kommer bli en sån hjärtskärande stund, så måste jag få igen dörren till garaget innan natten.

Mitt mående är inte på topp när vi kommer tillbaka hem. Jag försökte att fixa garageportar på egen hand. I alla fall så jag skulle få den stängd. Men jag lyckas inte. Flera delar har gått sönder. Jag fattar att jag måste köpa nya delar och säkerligen hela garagedörren med...
Jag gav upp mitt försök, och inväntad barnens pappa.
Så stod han där i garaget nån timma senare. Jag hörde bara nån i garaget, han sa inte till att han kommit....vilket jag regerade på, men sa inget om det. Han verkar irriterad och frågade ganska kallt om vad som hade hänt. Det känns inte som att han trodde mig, när jag säger att den bara åkte ner av sig själv.

Det har hänt några gånger, vilket stressat mig en hel del. Oron att någon ska skada sig en dag...
Han lyckas till slut att få igen porten. Jag andades ut men då kommer även tårarna. Jag gick undan. Han gick in och hejade på flickorna.
Jag stod där i köket och väntade på att han ska komma tillbaka och sen åka. Jag försökte få tårarna att sluta rinna men det gick inte.

Han kom tillbaka till köket. Han såg mig leden. Sa att han vill ta med barnen på lunch i helgen och jaga med sonen en kväll. Han viste att det är min helg med barnen, men frågade ändå. Bra tänkte jag. Svarade att det såklart gick bra.
Så sa han att han kan hjälpa mig med att installera diskmaskinen och även om han kunde försöka laga carporten. Jag blev och är väldigt tacksam att hör han säga det, och jag tackade för att han vill det.

Han gick mot ytterdörren.
Jag gick efter. Tårarna rann och jag frågade försiktigt om jag kunde få en kram...
Saknaden av honom..hade blossat upp så enormt, och jag kände mig lite skräckslagen inombords över min fråga. Han svarade inte. Satte på sig skorna. Jag trodde han ska gå. Men så vände han sig om och tog steg emot mig.

Jag fick en kram. Där stod jag några sekunder i hans famn. Jag grät och klamrade mig fast och vill aldrig släppa taget. Men det var det enda jag som for runt i mitt huvud, att jag måste släppa. Men jag ville inte. Jag kramade om han hårdare, som ett tecken på att jag ville ha honom. Ha honom tillbaka. Fy fan vad jobbigt det kändes. Jobbigt att känna alla mina känslor för honom.
Till slut släppte jag taget. Tacksam att han inte gjorde det först. Men sån smärta jag kände där och då. Jag vågade inte titta honom i ögonen. Jag skämdes. Jag kände mig ynklig och krossad. Fortsatte att gråta när jag gick ifrån honom. Stängde dörren till köket. Men jag tog mig inte längre än nån meter innan mina ben svek mig och jag satte mig ner på golvet på mattan och grät ut min förtvivlan och sorg. Försökte gråta tyst, så att inte flickorna ska höra.
Jag hörde han åka iväg. En andra våg av denna hemska sorg jag kände sköljde över mig.
Jag kramade om mig själv och försökte att minnas den efterlängtade kramen som jag bad om och fick. Patetisk. Men jag skiter i det. Jag fick nåt. Han ville hjälpa mig, utan att jag bad honom. Jag fick be om en kram, men det gjorde mig ingenting. Han gick inte. Han kom tillbaka några sekunder. Den smärtan efter sen, var hemsk men jag ångrade det inte då...för trot allt svek och hur hemsk jag känt att han varit mot mig dessa månader, så älskar honom ändå så mycket. Den lilla lilla vänligheten mellan oss som inte funnits där på flera månader, den behövde jag..

Godheten varade inte ens en dag, han ringde mig idag och lät tvär direkt i en fråga om vad ett av barnen hade sagt till honom. Jag försökte förklara det från min synvinkel på bästa sätt, men jag hörde hur han trodde mer på barnet. Jag medger att det inte blev så rätt och att en viss diskussion kanske inte skulle diskuterats med barnet.
Jag kan erkänna misstag och fel. Jag kan absolut se tillbaka på händelser och ångra mitt beteende. Det kanske låter som jag skyller på det som hänt och att jag mått väldigt dåligt och gör stundvis fortfarande. Rätt eller fel? Jag har aldrig varit med om nåt så smärtsamt som detta förut. En händelse som förstört hela mitt liv där och då och nu. Han kastade en skilsmässa på mig helt utan förvarning. Så ser jag det.
Bara veckor innan pratade vi om framtid och la upp en plan och där i fanns detta med min dröm om poolen, som vi precis skulle börja bygga tillsammans. Vi hade firat med barnen två veckor innan och ja...detta som han kom med att lämna mig var inget jag trodde alls skulle hända.
Jag hamnade i en stor kris med mig själv, en stor sorg och ovisshet som tärde mig och gör fortfarande. Hans agerande därefter har varit fruktansvärt svårt att hantera. Hans ovilja att vilja prata med mig och ge tid till att jag/vi skulle få en chans till. Han var helt blockerad. Det gjorde också att hans val sen om vart han skulle bo och hur han tänkte att barnen bara skulle delas upp lika tid oss emellan, utan att ens tro att det inte skulle bli nåt problem, inte har fungerat speciellt bra.
Men nej. Det är mitt fel. Allt. Enligt honom.
Det gör så ont.

Idag kom sonen hem från sin pappa.
Jag stod och diskade när han kom och frågade om jag visste vad hans största dröm var.

Nej det vet jag inte, sa jag.
Att vi blir en hel familj igen..svarade han.
😔💔
Vad är din mamma? Frågade han.
Samma som din gubben😔
Då har vi samma dröm mamma! Han sken som en sol☺️
Sen prata han glatt om nåt helt annat.
Själv stod jag och försökte hålla tårarna borta.





Arvid (bakom skidglasögonen😎) och jag i Sälen 🥰

Gillar

Kommentarer