LYCKA OCH TÅRAR DENNA HELG

Som jag skrivit tidigare så pendlar vardagen nu mellan lycka och sorg, eller glädje och elände.
Att leva med tre barn är det bästa som finns. Jag är så otroligt tacksam för att få vara deras mamma och jag försöker fortsätta vara den mamma jag vill vara mot dem: glad och påhittig och generös.

De har fått se mig mer ledsen under senaste månaderna såklart, men jag blir starkare för varje dag. Ibland känns det som steg tillbaka, ibland framåt. Det är frustrerande och jobbigt men jag kan inget annat än acceptera läget och låta det få vara så.
När jag är glad och positiva saker händer, försöker jag bibehålla känslan så länge jag kan. Jag stöter bort de jobbiga tankarna och bjuder inte in dem till att förstöra stunden. Det är långt ifrån lätt. Men den kämpan är ett måste för både barnen och mig.
Jag kan stänga av känslorna som förgör mig och äter min energi en stund. Vissa dar går det bättre än andra.
Men det kan räcka med ett samtal eller sms från barnens pappa, så sjunker jag ner i dy igen.

Igår mådde jag inte så bra både psykiskt och fysiskt. Jag låg mest och vilade hela dagen. Huvudet och ryggen värkte. Jag hade noll energi till sånt jag gärna hade velat göra. Tex bygga klart Malvas sänggavel. Nej det gick bara inte.
Jag ville träna. Nej det gick absolut inte.
Jag ville sätta mig och räkna på det underhållsstöd jag borde få av barnens pappa. Orkade inte.
Jag borde betala några räkningar. Nej inte det heller.
Jag borde mäta en grej, beställa en sak, handla mer toalettpapper, handla lite mat för veckan. Nej jag orkade inte det heller.
Jag borde laga kvällsmat. Det fick bli hämt-pizza.
Jag borde suttit med sonen och hjälpt honom med läxor.
Så många saker som jag borde gjort. Men jag kom på att allt inte var måsten. Några av dem var det. Men jag var sjuk. Jag mådde inte bra. Jag kan inte pressa mig då. Jag kan bli sjukare. Må sämre. Den risken är inte bra heller.

Jag är glad att lördagen gick så bra som den gjorde. Barnens pappa var i huset några timmar...när han hjälpte mig att installera diskmaskinen.,jag lyckades hålla ihop och greja med både sänggaveln en stund och sen städa inför kvällen. Jag orkade fota lite också.

Men ångesten på söndagen den var jobbig hela dagen.
Helgerna är tunga utan honom. Jag saknar familjelivet ihop med barnens pappa. Det går inte att förneka eller att säga nåt annat.
Jag tänker och undrar en hel del på hur han upplever sitt nya liv. Jag fick höra att han varning skogen med en av hans singelvänner hela dagen. Skönt liv? Tycker han det? Är han nöjd med sitt nya liv? Att slippa ta hand om barnen dygnet runt? Slippa leva med mig? ja det antar jag. Det gör sjukt ont.
Varför jag ens tänker på vad han gör och hur han kan välja detta, måste jag sluta med. Men det är väl för att jag får största förändringen och ta största jobbet med barnen själv.

Jag har väldigt låg energi just nu. Jag får ingen energi utan det känns som jag tömmer reserven varje dag. Varje kväll när jag ska sova tänker jag att han ligger bredvid mig, allt är bra. Det blir bra. En dag blir det bra.
Men bredvid mig sover alltid ett barn eller så är sidan där han brukade ligga tom.
Jag fantiserar att han håller om mig och tänker på alla fina stunder. Det gör oftast att jag somnar med tårar i ögonen.
Det är säkert inte rätt sätt, men så är detta som att sörja en annans död. Jag instämmer med alla er som beskrivit det så. Han lever för ett annat liv men han är död för mig. Konstigt men sant för mig.
Han är borta. Han kommer aldrig tillbaka.

I fredags ville jag uppmärksamma vår gemensamma namnsdag: Viktoria. Jag grejade lite i hallen (gjorde till och med lampor av godisburkar😁🙈) och gav dem sen varsin liten fin påse med massa gott till helgen.
Det gör mig glad och starkare när jag känner att jag vill och orkar ordna sånt. Piff och presenter är det jag älskar mest av allt att ge barnen. Jag vet hur mycket de uppskattar det och det driver mig att fortsätta göra sånt för dem.

Ikväll ska de vara hos sin pappa (enligt vårt mål-schema) men en av dem vet jag kommer att vara hemma.
Det är otroligt smärtsamt att se sitt barn så ledsen och må så dåligt. Ännu svårare när jag själv inte är på topp i allt..



Glädjen höll i sig hela lördagkväll (förutom lite tårar när jag äntligen fick prata med en vän om det jag kämpar mig och genom)

Gillar

Kommentarer