Separation

När ångesten är värst

Tankar

Barnen sov.
Då vaknar mina tankar upp och sorgen kryper fram och får mig att stå öga för öga med verkligheten på ett mer brutalt och förtvivlat sätt.
Ångesten smyger sig också fram ur sina gömmor.
Jag trycker undan dem båda under dagen så gott jag kan, men när jag känner mig helt ensam och fri från rollen som mamma, då kommer den lilla flickan Malin fram. Jag vet inte hur gammal hon är, men hon känns som åldern på mina döttrar. Kanske yngre än så.
Så liten hon får mig att känner mig. Så förminskad och osäker. Det blir sånna kontraster att jag nästan kan bli fascinerad i hur känslor kan ta över och påverka både kropp och själ och känslan.
I kroppen känner jag mig som en gammal tant. Kroppen värker i alla muskler och det är precis som jag rör mig mer försiktigt och mer hukad.
Detta här tär på mig fysiskt också.
Jag vandrade runt i huset igår kväll. Tittade ut och såg hur snön blåste på skaren och kände hur sorgsen jag kände mig över livet just nu. Så fort det kan vända. Jag tänkte som så många gånger förr, på hur enormt lycklig jag var över allt i livet bara några få veckor innan hans besked kom.
Så lite jag viste om hans plan. Så lurad jag kände mig. Älta. Älta. Jag vet att jag måste sluta, men samtidigt så känner jag varje dag eller varje stund av ältande (kanske ska kalla set stund med ångest) så blir det en liten förbättring på nåt vis i mig. Han har ju gjort sitt val och jag vill inte leva med någon som inte älskar mig.
Ibland går jag förbi barnens rum och tittar in på dem på håll. Jag vill inte gå för nära för att riskera att väcka dem när de sover. Men ibland får jag önskan att lägga mig bredvid dem och hålla dem hårt i min famn och pussa på dem igen.

I sängen sov min minsta igår, men de brukar turas om. Så snart jag lägger mig brukar jag krypa så nära jag kan. Lukta lite på barnet i sängen eller bara hålla om en stund. Lyssna på deras andetag och sakta själv försöka sova.
Men så svårt jag har att sova eller somna nu på kvällarna. Jag vet att jag måste sova och just därför tror jag det blir svårare för mig att komma till ro. Så många tankar som stör och får mig att vara så orolig inombords. Saknaden efter honom är olidlig ibland.

Jag satt ett tag vid jobbdatorn och jobbade lite igårkväll. Det skingrar mina tankar ett tag, och det blir ett sätt jag tar till för att slippa den värsta ångesten.
Igår sa min ”coach” att jag inte ska trycka undan den. Ångesten. Jag måste jobba med den. Låta den komma och hantera den. Det finns inga genvägar.
Det kändes inte som jag gjorde rätt när jag hörde det. Jag vill ju undvika den så mycket som möjligt.

Hon frågade. Hur gör du när den dyker upp? Vad gör du då?
Jag försöker fokusera på nåt annat, sa jag. Men ibland eller oftast, när den är för påtaglig, går jag undan. Speciellt om barnen är hemma.
Jag låter gråten få komma ut. Jag gråter en stund. Kanske lägger mig en stund på sängen.
Just då tänker jag på hur mycket jag saknar honom. Jag tänker på alla fina stunder. Väljer ut nån av dem och gråter.
Sen avtar gråten lite och jag tänker på allt ont han gjort mig senaste tiden. Då kommer andra känslor fram. Jag kan känna hopplöshet, besvikelse och ilska. Men mest på mig själv. Det försöker jag dock undvika. Just att trycka ner mig själv. Det blir alltid värre då. Så jag försöker tänka på det som sårat mig mest. Det är enkelt just nu...jag behöver bara tänka på
juldagen. Att han lämnade mig med grannarna. Lät mig åka själv i ambulansen och att han aldrig kom själv eller med barnen till sjukhuset. Ännu värre sen när han vägrade mig att få träffa dem tre dagar senare.
När dessa tankar kommer, så vänder snart min ångest. Den försvinner sakta bort. Sorgen är alltid kvar men den är lättare att bära på nåt vis. Den är tung och svår men den går att trycka undan när jag bara kommer på nåt att göra. Eller vilja göra. Det kan vara det minsta som att sätta mig upp. Jag måste till slut lämna den blöta kudden, gå upp och ta nåt att dricka, gå till nån av barnen, se på Netflix eller plocka undan i köket.
Just igårkväll orkade jag inte plocka ur disken, så all smutsig disk står lite här och där i köket. Högen med ren tvätt hade byggt en stor hög i tvättstugan, som jag tvingats gå förbi flera gånger igår, då vi alltid använder dörren in vid garaget. Jag borde...hör jag tankarna i huvudet. Jag borde göra ditt och datt. Men orkade inte, eller prioriterade inte det igår.
Jag klarade jobbet, åka till min natrapat, fixa naglar på lunchen och sen eftermiddag/kväll till ”coachen”. Hämta barn och laga mat och få igång nån slags ”julgransplundring”. Ingen av barnen va direkt sugna att hjälp till att klä av julgranen, men jag fick igång dem💪🏼 och mig själv för den delen.
Jag fick barnen att ta sin dusch, ringa sin pappa (iaf påminna om det) och städa bort all barr...men sen tog jag slut.
Julkulorna ligger i lådan i hallen och ljusslingorna i några bollar på golvet. Kläder vid duschen, tror aldrig tjejerna kommer ihåg att ta med sig kläderna eller lägga dem i smutskorgen efter sin dusch☺️ men jag har dem hos mig. Jag orkar inte tjata. Jag vill inte vara för hård nu. Jag orkar inte.

Vakande imorse och kände som när jag somna😓
Det blev en tuff dag på flera sätt.

Kram


Gillar

Kommentarer