Separation

Så jävla smärtsamt

Det tar aldrig slut..
Det kommer det aldrig göra.
Lika bra att inse att smärtan alltid kommer finnas nu.
Den är kvar för att stanna.
För resten av mitt liv.

Nu gäller det bara att försöka hantera den.
Acceptera.
Försöka leva med den.

Jag har jag klarat en långvarig fysisk smärta förut eller nu.
Men jag har nog hellre fysisk smärta än denna hemska hjärtesorg. Den äter upp mig.

Men jag ska klara av den med.

I över 10 år har jag levt med en hemsk ryggsmärta. Lärt mig leva med den. Samma år som den blivit bättre både att hantera psykiskt och att smärtan blivit lindrigare med kontinuerlig behandling...så tar nu denna smärta över eller adderas på...

Så mycket värre än jag någonsin anat.
Kan han förstå.
Har han någon smärta i detta?
Eller känns det bara skönt.
Känner han sig kanske fri?
Lycklig att äntligen vågar ta detta steg, som han tydligen velat ta länge.

Det känns så orättvist och hemskt för mig. Jag kan ju inte förstå att han hellre vill leva ifrån barnen, att jag är så hemsk att leva med.

Det gör ont och ja..självkänslan är riktigt trasig nu.
Det känns som jag aldrig kommer bli lycklig igen.
Jag skäms för att ha blivit lämnad.

Men jag var i alla fall inte den som gav upp.
Det fanns så mycket i vår vardag, liv som var jätte bra. Men visst fanns det delar som behövde bli bättre. Inte bara från min sida...

Han hade svårt att acceptera när jag inte mådde bra och det gick ut över honom.
Det var absolut inte hela tiden..men om man enbart fokuserar på det dåliga....

Denna helg skulle jag vara själv.
Men mellersta barnet hörde av sig sent på fredagkväll och ville att jag skulle hämta henne.
Så blev det.

I pyjamas åkte jag iväg i regnet...

Där stod de båda i regnet och väntade på mig. Jag blev arg på honom. Kunde jag inte ens få knacka på hans nya boende och hämta henne? Säga hej till de andra två😔💔 nej han skulle ta med henne ut i regnet och vänta...hennes vilja eller ej. Hon visste väl inte om jag fick komma till dörren. Det fick jag knappt de andra gångerna jag lämnat eller hämtat barnen. De lär sig fort...

Vi åkte hem och somnade sen bredvid varann i min säng❤️🙏🏼

Idag fick jag henne inte att vilka dit igen...inte ens när vi var förbi hennes pappa och syskon, efter att vi varit och fixat naglarna.
Nej, hon ville inte stanna. Det gick inte att få henne att ändra sig. Inte ens för några timmar...

När vi står där i hallen...hör jag han säga:

”Vill ni visa mamma era rum”
Jag står i hallen och håller redan på att kvävas, bara av att stå där. Nu ska jag se hela hans nya hem...och barnens💔
Jag ser hur tre barn som lyser upp och ler.
”Ja! Kom mamma! Jag vill visa först”

Jag tar av mig skorna och gör allt för att inte kräkas.
Men jag har inget val....
Ångesten griper tag i hela mig och jag kallsvettas.
Försöker klistra på ett leende och följer med barnen.

Jag hör att jag svarar nåt när de visar mig deras rum, men jag minns knappt vad.
Allt är ett blurr och fruktansvärt smärtsamt och overkligt...
Jag önska jag kunde nypa mig och vakna ur denna hemska mardröm.
Men jag har ingen sån tur...

Det sista jag ser är hans rum med en helt ny dubbelsäng...jätte fin. Tyvärr.
Mitt hjärta blöder och jag vill bara ta mig ut ur denna hemska situation.

Men jag lyckas ändå klämma fram nåt positivt till honom med om att det är ett fint hem...

Vi försöker sen få ena dottern i hallen att stanna igen.
Men hon går inte att ändra på..
Ok då åker vi hem, säger jag.
Vänder mig om för att gå ut.
Jag går utan att vända om.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Luft!! Andas Malin. Ta det lugnt. Du fixar detta.

Hur mina ben bär mig till bilen är ett under.
Jag hinner bara stänga dörren och börja köra iväg med dottern bredvid mig, när tårarna forsar.
Men jag är tyst. Jag vill inte att hon ska se.
Men hon ser.
Hon lägger sin hand på mitt knä.

Jag tvingar mig att sluta gråta.
”Nu åker vi och köper lite gott till ikväll gumman”

Väl hemma.
Njuter jag lite extra av att komma in i mitt blivande egna hus.
Jag känner lyckan att jag ska bo kvar här.
Det kommer bli ansträngt i plånboken, men jag ska klara det.
Jag älskar detta hus.
Fy för att bo som han gör nu.
Helt ok boende. Men inte alls som här hemma.
Tack gode gud för att jag kan bo kvar här med barnen. Vi har det så mycket mysigare och det är: hemma❤️🙏🏼

Tack till mig själv för att du jobbat hårt i ditt liv och har ett sådant bra jobb och en bra lön som gör att jag kan bo kvar.

Tack för att du gör allt du kan för barnen Malin.
Du är tamefan så grym som många skriver till dig!
Ta åt dig!
Du orkar fixa julmys hemma, fortsätta jobba heltid, jobba med din blogg och konton på Instagram.
Du orkade fixa alla julklappar häromdagen.
Du orkar laga lite mat, även om den är simpel.
Du orkar tvätta kläder och ikväll städa du till och med undan köket, fast du inte ville eller egentligen orkade.
Men du blev jäkla nöjd efteråt.

Imorgon måste du bara betala några räkningar (som du hittade i den där högen i köket...)

Men nu måste du sova.

Kram
Malin







Gillar

Kommentarer