Familj, Här och nu

Saknaden är värst nu


Tomheten efter min andra hälft och man och pappa till barnen här hemma är så påtaglig och smärtsam som fan...

Den är svårast just nu.

Alla saker i vardagen som vi förut bollade med varandra, styrde denna familj ihop...Saknaden av att kunna få en kram och egen kärlek av sin man. Den fanns där precis innan han valde att lämna mig. Vilket spel det måste varit av honom månaderna innan...eller längre 😔

Saknaden är som störst när arbetsdagen är slut och barnen vill greja med sitt en stund. Visst finns det alltid nåt att göra inför kvällsmat och vardagliga måsten. Men idag när jag stängde igen jobbdatorn blev jag så fruktansvärt ensam, trots att barnen var hemma.

Jag har ingen man längre, som kommer hem efter jobbet...som jag kan prata med eller få den där kramen som jag så desperat behöver just nu. Såklart jag har stöd från nära och kära just nu...men det är ju inte det jag saknar. Jag saknar honom.

Jag satt där i sängen och önskade att han var hemma. Tänkte hur det var när han och jag var tillsammans. Vi kunde lägga oss bredvid varann i sängen en kort stund efter jobbet. Hålla om varandra. Ibland bara tysta och jag kunde känna hans trygga armar om mig. Känna hans lukt i nacken. Älskade dessa stunder.

Ibland pratade vi om dagen som varit, vad vi hade för måsten de närmsta dagarna. Prata om barnen, olika aktiviteter eller läxor. Vem som skulle göra vad.

Saknaden av allt det och mer är så svår och overklig just nu. Verkligheten är en mardröm nu.

Jag låg själv i sängen. Gjorde allt för att inte börja gråta. Vill inte falla när barnen är hemma. Vill inte visa mer sorg. Men det är svårt.

När vi höll på med maten, sa den ena dottern. Nu är pappa helt ensam. Hon lät ledsen. Jag blev ledsen av hennes ord. ”Ring honom” sa jag. Det gjorde hon. Kom sen tillbaka lite gladare.

Jag kände mig avundsjuk. Jag hade också velat prata med honom...så hemskt😔 aldrig nånsin varit avundsjuk på det sättet förut. De har sin pappa fortfarande, vilket jag såklart är glad för. Tro inget annat! Men jag känner mig utanför jag och övergiven...dessa känslor är fruktansvärda.

Flera har skrivit till mig och sagt att det är som att sörja en person som dött, nåt man blir lämnad. Jag kan verkligen intyga att det känns så smärtsamt.

Jag skulle mått ännu sämre av att aldrig mer få se honom eller få prata med honom. Han lever inte i mitt liv längre, men han lever i barnens liv. Jag kommer alltid få vara en del av hans liv som mamma till våra gemensamma barn...

Så det är klart att det lindrar det lilla ändå. Men sorgen är ändå som att jag har förlorat honom.

Varje dag nu, får jag återkommande ångestattacker som griper tag och smärtar nåt helt otroligt. Aldrig kunnat ana att jag älskat honom så här mycket. Jag borde varit mer rädd om oss. Men man är två som dansar eller hur säger man? Jag får inte eller kan inte anklaga mig själv för hans val att lämna mig.

Men jag anklagar mig ändå enormt mycket just nu.

Jobbar på att inte göra det...men hur lätt är det?

Jag önskade att han varit mer ärlig och tydlig. Han säger att han sa allt för 2,5 år sen..men hur kan han uttrycka sig så? Vi tog oss igenom det då, med hjälp. Det trodde jag. Om han inte kände så, varför ville han inte prata med mig om det? Eller prata mer om det han tydligen inte nått fram till mig. Hur kan han tycka att vi gjort allt, när han inte pratat med mig däremellan.

Jag vill ju förstå och göra nåt åt detta. Jag vet att vi kan det. Men inte om han inte vill. Och där är vi ju nu.

Jag når inte fram mer. Han har stängt alla dörrar just nu.

Jag hoppas och kommer väl alltid att hoppas att den öppnas på glänt en dag.

Jag kan inte göra annat, för att orka vidare nu.

Men trots det, så försöker jag sakta att släppa taget. Men hur lätt är det efter så många år? Det är det svåraste jag gjort i mitt liv.

Jag borde kanske också fokusera på det dåliga i våra år ihop. Men det har aldrig varit den större delen av vårt liv ihop, för mig. Han kan till och med hålla med i det...Men så varför detta fokus på det dåliga? Jag förstår inte😔

Jag kommer aldrig att förstå det.

En dag i taget.

Mitt fokus är barnen och jobbet och så försöker jag att peppa mig själv på olika sätt.

Imorgon tror jag att jag boka en tid för en lugn taktil massage.

Kram på er

Malin

??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer

Szemlerinterior
MalinsHusochHem