Här och nu, Familj, Mina barn, Separation

Sluta Malin!

Stundvis får jag panik av min situation just nu.
Eller kanske jag ska kalla dem för ångestattacker som griper stryptag om halsen och tårarna sprutar eller börja rinna nedför mina kinder helt okontrollerat...och då får jag inget vettigt ur mig eller kan inte fokusera på vad jag gör i stunden.

Minnen dyker upp alltför ofta, det kan bara räcka att jag hör nån säga nåt som får mig att tänka på honom eller livet som ensam mamma nu.
Det är precis som jag låter minnena ta över då och då och de får mig ur balans. Jag försöker tänka på dåliga minnen, men det slutar alltför ofta med att jag anklagar mig själv för just den händelsen. Den känslan är inte bättre.

Jag nedvärderar mig själv.
Jag har krälat och bönat om en chans till, flera gånger senaste två månaderna. Kanske mest nu, senaste dagarna, då någon slags verklighet har kommit ikapp. Han ska snart flytta på riktigt.

Jag har blivit patetisk. Jag är patetisk. Vad håller jag på med egentligen?

Jag vill inget annat än att vi ska ha en vänskaplig relation. Men det är så svårt. Jag är så sårad och fortfarande i nån slags förhoppning att han ska ändra sig. Så dumt. Det kommer han troligen aldrig att göra.

Jag vet att han också vill ha en bra relation, men ändå har jag svårt att nöja mig med det just nu.
Hur ska jag orka att enbart vara vänner, när mitt hjärta skriker efter hans kärlek.
Saknaden är stundvis en fråga om
överlevnad.
Är det sunt? Ska jag tvinga mig till att vara vänlig och en vän nu? För barnens skull...

Nån skrev att denna process tar lång tid. Från 3 månader till två år. Ibland mer. Jag hoppas på tre månader, men skulle ändå knappast tro det. Om en månad exakt, är det julafton...
En högtid för familjen att samlas. Som ni vet älskar jag denna högtid massor! Jag brukar vid detta lag ha allt julpynt uppe och fixat alla julstjärnor och adventsstakar i fönsterna flera veckor innan första advent.
Så är det inte riktigt nu.
Jag är säkert lite före en vissa andra, men för mig känns denna jul inte alls så kul. Vi kommer vara och är nu en splittrad familj.
Den känns enbart som en kommande lidelse.
Jag längtar redan till efter nyår...om jag ska vara ärlig.

Jag längtar tills jag slutat få sånna här hemska ångestattacker varje dag, varje morgon, varje kväll.
Jag har fått uppleva några få dagar utan gråt, men senaste vecka eller två har det varit överjävligt...

Jag fick mail idag om ett samarbete som jag missat att lägga ut. Det har aldrig hänt!! Men jag orka inte ens gråta eller jaga upp mig för det, som jag annars skulle gjort. Vilket känns både konstigt och skönt.
Jag känner hur jag börjar att värdera om saker i mitt liv...redan. Både kring jobbet, mitt förtagande, vänner och vardagliga utmaningar.

Vad är egentligen viktigt i livet?

Jag vill inte må så här iaf.
Jag vill känna mig glad, lycklig och stark, vara frisk.
Jag vill att barnen ska få vara friska och må bra i skola och ha en bra vardag hemma med mig.

Vardagen är viktigare än helgerna. Jag har levt alldeles för mycket för helgerna.
Men det är ju faktiskt vardagen som är livet just nu. Helgerna är guldkanten men veckorna, är grunden i livet för en familj.
Min vardag kommer vara med barnen och ibland utan dem.
Det skrämmer mig otroligt mycket inför kommande vardag själv i detta hus...utan barnen.
Men jag tvingar mig att inte ta ut det i förhand. Men tanken får mig till tårar gång på gång. Sluta Malin! Sluta! Skriker mitt inre.
Det kanske är precis det jag behöver. Vara ensam. Läka. Gråta. Sakna. Ta mig upp på egen hand.

Eller vad tror ni?

Kram
Malin


??

Malin Skyman??

Gillar

Kommentarer