Tips och inspiration, Separation

TIDNINGEN RINGDE

Telefonen ringde igår

När hen sa varifrån hon ringde, så blev jag först rädd. Jag tänkte. Nej vad är det nu...

Det kanske inte är så konstigt...med tanke på det näthatet jag blev utsatt för i februari..uthängd i media med rubrik att vara en egoist, gällande min resa med barnen till Sälen.

Men känslan varade bara nån sekund. Hen i andra änden i luren lät direkt trevlig.
Jag fick frågan om att göra en påskdukning till Nerikes Allehanda! Jag gjorde det för 2 år sen och nu ville de att jag skulle göra det igen 🙌🏼😍 Så glad jag blev!
Sånna uppdrag får mig att lyfta på vingarna och sträcka mig upp som en stolt tupp😄

Så nu har jag massor med idéer (!) och även om det innebär lite jobb så är det för mig jobb som bara ger mig massa glädje!!
Bläddra ner och se den påskdukning jag gjorde förra gången åt samma tidning!
Denna gång har jag lite andra idéer och sen brukar det forma sig lite efter hand.
Bilderna önskades redan i början på nästa vecka, så det blir till att fota i helgen🥰👏🏼

Gillar du påsken?

Jag tycker de flesta högtiderna är speciella och mysiga. Påsken ligger väl typ 3:a. Julen är 1:a såklart, 2:a halloween 👻

Jag brukar alltid pynta lite med ris och lite påskpynt och varje år köper jag nåt nytt. Så jag måste fixa nåt kul till detta och gärna massor av blommor! Ja å så godis såklart😋 Barnen brukar gå påskkärring, men det lär ju inte hända i år heller. Så det blir att köpa hem ett lass istället ☺️

Idag fredag ska barnen till sin pappa i helgen. Jag hoppas bara att överlämningen går bra. Tyvärr är två av dem lite sjuka, så ja det kan bli svårt att få iväg dem...men jag håller tummen ✊🏼
Men, jag ställer in mig på att nåt av barnen kommer vara hemma, eftersom det hör mer till vanligheten, så får det bli som det blir. Skulle de alla komma iväg, så blir jag såklart glad för deras skull💗🙏🏼

Det är knappt jag vågar skriva, att jag behöver få vara själv. Jag fick en synpunkt från en följare: tänk om barnen läser att du vill vara själv och då kan känna att de inte är välkomna att vara hemma hos mig, samtidigt som de inte vill vara hos sin pappa...😳
Svårt att skriva så att alla blir nöjda. Mina barn vet att jag älskar dem över allt annat, de ser och känner allt jag gör för dem. Skulle de mot förmodan läsa just det, så vet de mer om sin mamma än dig som läser. Men nu vet jag att de inte läser nåt av det jag skriver på mina sociala medier.

Jag är öppen med, och har alltid varit som person/mamma innan, även innan separationen, att jag/de flesta människor behöver få vara ensam ibland. Det betyder inte att jag älskar dem mindre eller att jag inte vill vara med dem.

Jag behöver inte säga nåt ont om deras pappa, för de ser själva hur han väljer att göra mot både dem och mig.
De personer som tror att jag försöker eller säger elaka saker om deras pappa, kan sluta upp med att anklaga mig för det.

Jag kan absolut säga att jag inte förstår varför han gör på ett visst sätt inför barnen. Eftersom jag inte förstår själv och kan inte skydda hans val i agerande.
Jag kan gråta inför mina barn (undviker det nästan helt nu..eftersom jag inte gör det lika ofta) och berättar att jag saknar honom. Gjorde iaf. Just nu inte lika vanligt att jag säger eller känner det. För saknaden börjar att släppa mer och mer.
Jag säger ofta när de är ledsna eller oroliga för att de kanske ska åka till honom, att han är deras pappa och han älskar dem. De behöver honom.
Jag har själv varit barn, och levt med en mamma som inte sa så snälla saker om min pappa. Han hade varit otrogen i ett halvår och ja, det kan jag förstå idag ännu mer var fruktansvärt för min mamma. Jag såg hur hon kämpade för oss, för att vi skulle kunna ha råd med både det ena och andra. Hon slet för att ha råd att bo kvar i huset vi växt upp i. Hon gjorde inte alla rätt jämt, men jag förstår varför nu.
Jag gör inte alla saker rätt. Jag har gjort fel längs denna hemska och smärtsamma väg. Jag hade gjort annorlunda idag. 5 månader senare. Såklart. Men då. Jag var ett vrak stundvis. Jag jobbade på ändå. Sjukskrev mig inte. Slet vidare med både det, mitt företag och poolprojektet hela hösten. Jag hade barnen mest, och jag lät honom bo med mig och barnen vissa dagar, så att han skulle kunna vara med dem. Han tvingade mig att han skulle bo här tre dagar i veckan.
Han träffar inte ens barnen så mycket nu.

Kanske var det lite galet och alldeles för mycket för mig att klara av. Men mina jobb räddade mig. Jag fick tankar på annat.

Jag ville ha en bra relation med barnens pappa från start. Jag visste att det skulle hjälpa barnen i att känna sig bättre inom sig om vi kunde prata och vara ett team i denna separation. Jag visste själv hur hemskt det var med föräldrar som inte partade eller hjälpte varandra.

Men jag hade min egen sorg och hantera. När han inte kunde förstå eller visa nån medkänsla i det, blev allt mycket värre. Som när jag åkte hela vägen till stugan den där kvällen. Men inte ville prata med mig..eller alla andra gånger när han vägrade att prata med mig. Att få älta, fråga och prata om det som hänt och varför och hur och ja alla frågor som dök upp i detta kaos. Min kaos. Min livskris. Han vände mig ryggen helt. Vi skulle enbart dela upp tiden mellan oss för att han skulle få träffa barnen ensam.
Han fick komma hem hit och bo här med barnen, jag höll mig undan. Han sov i början i samma säng...det tyckte han inte alls var konstigt. Att det var en fruktansvärd smärta för mig...ingen förståelse i början...men till slut var det jag som bad han sova i soffan. Han somnade hur lätt som helst o där låg jag o hörde hans andning. Det enda jag ville var att krypa närmare. Klart det hände. Ibland omfamna han mig...åh fy. Jag kan minnas den känslan. Så hemsk. Så hopplös. Så sorglig. Jag vet hur jag önskade att jag kunde stanna tiden. Låta mig för alltid vara i hans armar. Vilket självskadebeteende...😓

Nej nu måste jag tänka på annat. Snart dags att väcka en av barnen som ska till skolan idag.

Ha en fin fredag.

Kram
Malin



Gillar

Kommentarer