Här och nu

Trodde jag skulle dö

Hej

Ligger i sängen på hotellet och kan inte sova.
Resfeber :/

Egentligen borde jag ju inte skriva om det jag en gång varit med om i ett flygplan. Men jag har insett att ju mer jag berättar eller pratar om det så känns det mer och mer som en historien, att det nästan aldrig hänt.

Men det gjorde det.

Piloten skulle precis landa, och när man nästan tror att vi ska det så tar maxkraften vid och för planet upp igen. Alla i planet rycker till och det är svårt att inte bli helt vettskrämd. Det agerandet fick väskor att rasa ner och människor att slå sig i stolen framför om de inte skyddade sig med händerna. Kraften gjorde oss sittande som nån slags slangbella.
Några börjar omedelbart att gråta några skriker och undrar vad som hänt.
Jag söker efter flygpersonalen. De ser lika vettskrämda ut de med. Det gjorde mig riktigt orolig.

När planet är uppe i luften får vi cirkulerar en tag. Hur länge ska den göra det undrar alla. Olika spekulationer diskuteras ...jag minns inte hur informationen var just där och då. Jag vet inte om vi fick veta att ena landningsstället inte ville komma fram vid landningen eller om vi fick veta det sen. Medvetet har jag nog låtit vissa saker falla i glömska. Men vissa saker kommer jag aldrig att glömma, vare sig jag vill eller ej.

Vi fick veta nåt om att landning skulle bli tuff för i planet, och då började flera gråta och en viss panik spreds sig som löpeld. Många började ringa hem och vissa sa saker som jag önska jag aldrig fått höra just där och då.
Jag hade ingen mobil vid just detta tillfälle. En av personalen frågade om jag ville låna hennes telefon. Då tänkte jag att nu är det slut på mitt liv.
Saken hör också dit att detta var inte så lång tid efter 11 september, så med det i bakhuvudet så blev nog de allra flesta påverkade.

På väg ner mot ett andra försök av landning så ser jag hur ambulanser och brandkåren ställt sig redo när jag ser ut i fönstret mot marken. Jag kunde knappt andas. Vi skulle verkligen krascha. Det var så! Skriken och gråten i planet var hemska. Föräldrar som sa adjö till sina barn och äldre som höll om varann som sin sista gång. Barn som grät att de inte ville dö och en mamma som jag hör säga. Men nu får vi träffa pappa... barnet svarar ”då är jag inte rädd mamma”

Jag ville inte heller dö.

Jag var ensam på resan.

Så kände jag en hand på min. Jag behövde inte titta för att veta att killen som satt bredvid kände som jag. Han var äldre än mig men inte så mycket tror jag. Vi höll hårt i varandras händer bådas tårar rann nerför våra kinder. Ingen sa nåt. Oljudet av alla panikslagna människor tystade oss.

Så hör vi det där ljudet när landningsställen fälls ner.

Kom ett eller båda fram var frågan?

Sen går det fort. Alla tystnar i flyget sekunden innan landningen. Det var så sjukt läskigt. Precis som alla visste att det var nu det gällde. Ska vi krascha eller landa utan krasch...

Vi landa utan krasch! Båda hjulen hade fällts ner och det jublet, som kom efter att alla några sekunder försökte landa i vad som hade hänt. Det gick faktiskt bra, var ett glädjeskrik utan dess like! Vilken upplevelse.
Jag kunde nästan tro att alla var familj sen. Alla kramades och grät efteråt. Några bad om ursäkt för deras beteende och andra tappade talförmågan. Jag var en av dem som blev så där skräckslagen så inga ord kom ut på ett tag.

Jag är tacksam för upplevelsen, även om det är en av mina värsta.

Nej sluta tänka på gammalt som hänt. Det kommer gå bra imorgon!:)

Sov gott!

Kramar
Malin


Gillar

Kommentarer